- Mer kaffe?
I dina spegelblanka ögon ser jag en miniatyrbild av mig själv.
- Mm…
Ett härligt lyster strålar från dina iris och värmer mig i mitt arma sinne.
- Jag har tyvärr slut på mjölken, men jag hoppas att det ska gå lika bra med svart?
Svart? Din ögonskugga är svart. Den framhäver dina ögon ytterligare. Även fast det inte behövs.
- Det blir jättebra, tack.
Nej vänd inte bort din blick. Blunda inte åt mig.
– Smakar det gott? Du kan ta för dig av sockret om du vill.
Din hand känns len. Måste våra händer verkligen skiljas nu. Såg för en kort sekund att du ryckte till av välbehag. En kort sekund.
- Tack, nu ska det nog bli sött och gott.
Söt som dig. Gott som ditt samvete. Underbar.
– Jag såg dig uppträda idag. Du var jätteduktig.
Va? Var hon där? Hur kunde jag missa henne? Hon som är så iögonfallande.
– Tyckte du verkligen det? Jag spelade inte över då?
Varför detta underliga ansiktsuttryck? Ljög du? Kan änglar ljuga?
- Kanske lite överdramatisk, men annars var det suveränt.
Hennes eldröda hår följer mjukt formen av hennes axlar, när hon vrider på huvudet för att beskåda den mörknande himlen genom fönstret.
- Jag ä…
Vad hände? Varför sa jag inget? Varför sa jag inte att jag älskar dig?
- J…
Vad är det med mig? Är jag rädd? Jag är rädd, skräckslagen. Se inte så undrande ut.
- Vad tänkte du säga?
Din blick borrar sig in i min. Din härligt underbara blick som ingjuter sådan rädsla i mig.
- J-jag undrar bara om…om du har mer…kaffe.
Varför sa jag så? Jag vill inte ha mer kaffe. Dina behagligt mjuka rörelser ger mig skälvan. Klump i halsen. Dina läppar… så välskapta läppar. Vill du kyssa mig? Hålla om mig? älska mig?
– Det finns bara några droppar kvar. Räck mig din kopp.
Handkontakt igen. Våra blickar möts. Knäsvag.
- T-tack.
Måste tala om. Har inte mod nog. Underbart vackra ögon. Var har du dina vingar?
– Näe… om man skulle gå och lägga sig nu. Klockan är över tolv.
Försent. En sådan len och varm stämma lär jag nog aldrig höra igen om jag inte tar chansen. Nu. Jag tar den inte. Varför? Du har lett mig till din dörr. Till slutet av din väldoftande lägenhet. Till slutet av din närhet.
- God natt Ludvig.
Ett kraftigt bultande hjärta spräcker snart mina revben. Varför säger jag det inte. Några få ord bara. Några betydande ord.
- Ja… god natt… Jennifer.
En sista handkramning innan dörren mellan dig och mig stängs. Med tårfyllda ögon lämnar jag ditt hus denna natt. Med hat mot mig själv och kärlek till dig. Med suddig blick jag läser på den lapp du la i min jackficka. Den lapp som jag var ämnad att hitta när jag kommit hem.
”Jag är för alltid din. Jennifer”