Två lysande kattögon stirrar på mig nerifrån gatuhörnet. Det gamla huset ser så fridfullt ut i fullmånens sken. En kall vind kommer blåsande förbi mig och för med sig höstlöven up i luften. Katten börjar gå tvärs över gatan och försvinner in i det höga gräset som växer i parken. Jag tar ett djupt andetag och betraktar en utav gatulamporna som blinkar med omjämna mellanrum.

Staden är nästan helt öde förutom någon enstaka bil som åker förbi på vägen en bit bort. Framför mig några ser jag några höghus med adventsljustakar i några fönster. Några föredrog ljusstakar andra stjärnor, det var bara så. Jag tror inte att någon har forskat i varför.

Löpsedlarna som sitter utanför hemköps ingång skriker ut budskapet att man på 3 veckor kan gå ner 5 kilo helt utan att anstränga sig. Sirenerna av en ambulans hörs lång borta i fjärran. Jag börjar känna mig trött. Jag har faktiskt ingen aning om vad klockan är, jag har alldrig ägt någon heller för den delen. Jag ser mig om kring efter ett lämpligt ställe att tillbringa natten på. Det är kallt i luften och jag huttrar.

Jag funderar en lång stund innan jag bestämmer mig för att jag skall tillbringa även den här natten på busshållplatsen på andra sidan parken. Jag börjar sakta lunka igenom parken som på natten faktiskt är ett väldigt fint ställe, det har jag alltid tyckt. Gatulamporna längs den lilla gångvägen är övervuxna av sly och grenarna hänger över dom. Jag går upp för stentrappan som leder upp till trottoar kansten där busshållplatsen finns. ovan på taket sitter en skylt med texten \"Hållplats 417\"

Jag lägger mig på den nedklottrade bänken. Jag har alldrig varit kräsen när det gäller att sova. Jag kan sova vart som helst när som helst så jag har inga problem att somna. Men det är en sak som alltid tynger mig när kvällstimmarna kommer. Om jag somnar så vet jag inte om jag kommer att vakna igen..