Flickan sitter där vid stranden, hör vågornas brus och
vindens sus. Hon kollar ner i sin hand och ser rakbladet.

Hon orkar inte mer och kan inte längre le. Hennes hjärta har
blivit krossat allt för många gånger nu, livsglöden är borta
och döden smyger sig på bakifrån.

Det kommer en tår, och fler därpå Hon kan inte sluta gråta
det går bara inte, hon skär ett snitt med rakbladet och
det svider, men hon skär ett till snitt och känner
att allting känns bättre, hon lägger ner rakbladet i sanden
och känner hur det svider från såren, hon kollar ner på armen
och ser hur blodet rinner ut i mängder.

Hon skär mer och mer snitt men inser inte att hon snart
kommer förblöda, hon kan inte sluta, det går bara inte även
om det svider så går det inte. Hon orkar inte leva mer,
och det är snart slut på det även fasst hon inte vet.
Hon lägger sig ner en stund och kollar på den stjärnklara himmlen,
hon börjar gråta ännu mer och minnen kommer fram, om alla dom som
stampat på hennes hjärta och sen bara vänt sig om och gått.

Hon skär ett sista snitt och ger sedan upp, det fanns inte längre
nått hopp, sanden runt henne var nu röd, rött av allt hennes blod.
det var nu den lilla flickan dog, för att ingen fanns där.
för att hon var helt ensam och för att hon trodde att självmord
var den enda vägen ut.