Det har inte varit så lätt att höra på dig alltid, det ska du veta.
Du pratade ständigt och hela tiden om samma saker, men du låtsades aldrig om att du sagt det förut. Det retade mig till vansinne emellanåt, men jag brukade inte påpeka det.
Du märkte kanske aldrig att jag hade mina taktiker för att hålla dig lugn. Det var i alla fall inte meningen att du skulle märka det. Det var mitt sätt att göra vår relation lite mer uthärdlig utan att komma i konflikt med dig.
För att ta upp saker till diskussion var aldrig någon idé när det gällde dig.

Mitt främsta knep när jag tröttnat på ältandet var att varsamt styra in dig på något mer neutralt ämne.
Jag ställde en fråga om något, trädgården eller hunden eller vad det nu kunde vara, berömde hunden som var så snäll mot barn, fast den annars var fullständigt ouppfostrad och alltid skällde, tiggde och luktade, ja, hund.
Jag beundrade den nymålade verandan och höll med om att grannarna nog var underliga, dem var det bäst att hålla sig ifrån. Du svalde betet så gott som varenda gång.
Jag tror att jag tidigt i livet blev skicklig på att styra samtalets riktning, och jag tackar dig för den övning du gav mig.

Jag har sällan stått avslöjad i tillvaron.

Du tyckte alltid att jag var så redig, det var ordet du brukade använda.
Hade fötterna på jorden. Klarade mig så bra så bra utan någon hjälp.
Som om jag någonsin haft något val.
Jag var beviset för att du var en lyckad förälder, och därför vann jag ditt gillande. I smyg tänkte jag ut en massa sarkasmer kring det, men kunde aldrig riktigt frigöra mig från tanken att du hade rätt.
Eftersom jag mycket ung lärde mig att inte förlita mig på dig, blev jag tvungen att lära mig leva och sträva efter mina mål på egen hand.
Hade jag varit den jag är idag, med samma självkänsla i magen, om du hade varit mer omhändertagande?
Kanske jag borde tacka dig.

Det tog ganska många år innan det gick upp för mig att vägen bort från dig gick genom utbildning.
Då började jag gå in för studierna med sådan målmedvetenhet att du började skryta för släkten om hur begåvad jag var.
Men du var inte bara nöjd. Du brukade gå upp i falsett vid matbordet och göra dig löjlig över kultuuur och att jag var så beläääst.
Med tonåringens skoningslöshet tänkte jag på din tomma bokhylla och ditt arbete vid bandet, hemmakvällarna med lövbiff och Loket.

Någonstans bortanför mitt fönster pågick ett annat liv. Jag spanade ner mot cykelstället på gården och hoppades halvt om halvt att någon skulle stå där och titta upp mot mig. Någon som skulle göra mig till en annan.

Jag hade aldrig några aktiviteter på fritiden, som de flesta andra barn hade. Tror du tyckte det var för dyrt, och antagligen också onödigt. Jag träffade inte så många människor, utom de i skolan.
Jag klarade mig ändå, visste ju inte om något annat.
Eftersom jag inte hade gått på simskola som de andra var jag sist i min klass med att lära mig simma.
Stränga gympafröken hette Elsie. Hon fick mig att gå ut någon meter från bassängkanten och ta simtag för att komma in igen. Lite längre ut för varje gång, tills jag hade bevisat att jag klarade 25 meter.
Bada är jag fortfarande inte mycket för.
På ett ynkligt, småaktigt plan i min själ anklagar jag dig också för det.

Eftersom jag inte träffade så många utanför familjen, i skolan pratade jag ju bara med några få, tog det lång tid innan jag lärde mig att umgås på det där lättsamma sättet som krävs på mingelfester.
Än idag kan jag känna mig underligt kantig i situationer när jag vill göra mig omtyckt. Ibland tror jag också att andra känner att jag inte är strömlinjeformad som de.

Jag har flyttat många gånger, bytt riktning i livet. Haft ett behov av att visa att jag klarar mig över allt och inte måste luta mig mot någon eller något. Och så hoppas jag i smyg att kunna förvandlas någon annanstans. Kanske skulle jag ha haft fler nära vänner om jag stannat kvar. Eller hade jag missat något av vikt om jag tagit andra vägar?
Det har inte alltid varit lätt att vara mig själv.

Men nog om mig. Tankarna börjar slita sig loss och driva iväg medan du pratar. Du verkar inte märka det. Eller det kanske inte spelar någon roll?

Hedra din fader och din moder. Säg tack och håll sedan käft.