Jag vill att någon annan skall sjunga min sång,
då jag själv bara får fram hesa skrin.
the song of the heart?
När ska jag klara av att stå på egna ben som inte skakar?
Jag är ju värre än Bambi på isen,
jag behöver en varm rygg att luta mig mot...
Vem är du som vandrar förbi mitt sinne
likt en minnesbild av skam...?
Vadå skam? Varför skäms jag, jag som borde vara stolt!
Över vad?
Över att jag vågar sätta mig ned när jag är trött
istället för att stå där och hoppas att ingen ska märka
att mina ben skakar.
(likt Bambi på isen...)
För varför ska man skämmas?
Det finns så mycket man skäms över,
varför kan det aldrig försvinna,
vad är det för krav som ställs på oss?
Vadå för krav?
Att vi ska gå igenom livet med huvudet sänkt,
i förtvivlan?
Förtvivlan...
Jag hatar inte, men jag hatar det ordet.
Nej. innebörden av det ordet.
Maktlös förtvivlan...
I mina försök att fly det blir jag känslokall,
är det bättre?
Varför känslokall?
Jag vet inte, allt blir bara fel hela tiden!
allt...
Jag tror jag trivs, jag trivs! Jag är lycklig!
Enda problemet är att jag är olycklig också...
Kan jag inte få känna vinden dra genom mig
och ta med sig giftet ut ur min kropp!
Vilket gift? likgiltigheten?
Vad vet jag, jag är ju trots allt bara en vilsen unge
som inte vet vad hon ska göra med sitt liv...
The end vore en befrielse men inte den rätta,
jag älskar för mycket!
Jag som har så mycket att älska men inte tillräckligt med
känslor för att älska allt!
För lite känslor för att hata, eller kanske för mycket kärlek?
Jag vet inte, är ju trots allt bara en vilsen unge,
Bambi har villat ut sig på isen och hittar inte hem,
kan inte hans mamma komma och hämta honom?
(nej just det, hon vart ju skjuten...)