Jag var ung, och dum. Det var en varm sommar för många år sedan. Jag gick omkring i min hemstad i solen och kände att jag levde. Grundskolan var avslutad och nu skulle ett nytt kapitel påbörjas. Min impulsivitet ledde mig nästan dagligen till nya äventyr. Stadens gator var nästan folktomma denna lördagsmorgon, de flesta hade tagit sig ut till havet för att tillbringa dagen vid det svalkande vattnet. Jag hade inte någon lust att sitta i en varm, fullsatt buss för att komma till havet, dit jag kunde åka vilken veckodag som helst, när alla arbetade. Istället skulle jag ägna dagen åt att gå runt och njuta av den sällsynta, om än relativa, ensamheten. Jag hade med mig en bok som jag tänkte läsa i, sittandes på någon parkbänk. Senare skulle jag kanske sätta mig i ett litet, mysigt café och observera allt vad som fanns att observera. Kanske skulle man hitta någon intressant person att tala med. Kort sagt låg dagen serverad framför mig, jag behövde bara sträcka ut handen och ta för mig. Jag gick över vägen intill parken och kom in i den svalkande skuggan träden skänkte. Den starka friska grönska ekarna gav väckte en lust i mig att stanna där för alltid. Men jag visste att så fort kvällen kom skulle här krylla av folk och oljud. Därför drog jag några djupa andetag, njöt av blommornas och trädens ljuva doft och fortsatte sedan in i parken mot en bänk där jag visste att man hade god utsikt mot kanalen och fiskarna. Det var inte långt att gå till bänken och jag kunde snart sätta mig ner och ta fram min bok. På dess slitna rygg stod med knappt läsbara bokstäver ”Farväl till Vapnen” och ”Ernest Hemingway”. Det var den första boken av denne mästare jag läste och jag fastnade direkt för hans stil. Jag hade köpt den i en secondhand butik dagen innan och hade redan hunnit läsa två tredjedelar av den. Det tog mig endast några sidor innan jag var helt uppslukad av boken. Jag hade läst ett tag innan jag märkte att någon satt sig bredvid mig. Jag såg upp från min bok och betraktade tjejen som satt där. Hon var, som jag, uppslukad av en bok. Hon var vacker. Jag vet att kärlek vid första ögonkastet inte finns och jag trodde att jag visste det då med, men jag var fast. Hon var klädd som punkare med kängor svarta jeans och nitbälte. Endast hennes frisyr var en ”vanlig” ungdoms, rakt gyllenblont, naturligt hår som räckte lite nedanför axlarna. Hon märkte inte att jag nästan dräglande stirrade på henne, vilket jag var glad över, när jag upptäckte min apati. Jag skärpte mig och försökte återgå till min bok. Men blicken gled iväg åt hennes håll så ofta att jag hade svårt att uppfatta orden i boken. Till slut märkte hon mitt beteende, tittade på mig, log och sa:
– Hej!
Jag, oförbered på sådan rättframhet, fick med nöd fram ett svar.
– Hej!
– Vem är du då?
– Markus. Lyckades jag få ur mig
– Jag heter Emelie, trevligt o råkas. Vad läser du för bok?
Efter lite stammande fick jag fram bokens titel.
– Jasså, det är ju en bra bok de. Själv läser jag Beautiful losers av Leonard Cohen.
Jag fick rota djupt för att föra ihop namnet med en person, men kom sedan ihåg en musikartist min mor nämnt någon gång med namnet.
– Har han skrivit böcker?
– Mm, men bara två stycken, och en massa dikter. Vad tycker du om Hemingway då?
– Han är alldeles underbar, fast detta är den fösta av hans böcker jag läser.
– Jo, han har ju sin stil. Vill du ha min bok? Jag har ändå redan läst den alldeles för ofta, så du kan väl läsa den.
Jag hade aldrig väntat mig något sådant av en punkartjej, i vårt land därtill, där många är allt annat än rättframma.
– Visst… Men är du verkligen säker? Böcker kostar ju.
– De är inte så viktigt, jag har läst den så ofta ändå. Brukar du komma hit?
– Ja, detta är min favoritbänk.
- Konstigt att jag inte sett dig innan, jag brukar vara här.
- Brukar du? Jag har inte sett dig heller.
- Ja, just den här bänken brukar jag sitta på.
- Konstigt…
- Ska vi kanske gå nånstans?
- Visst, vad sägs om caféet borta vid Ica?
- Vilket då?
- Du vet det där med den mysiga lilla verandan som vetter ut mot kanalen.
- Jasså det, visst, de e ett trevligt ställe.
Hon reste sig upp utan att slösa fler ord och började gå mot det håll där caféet låg. Vi sade ingenting på hela vägen, men det behövdes inte heller. Hon log åt mig några gånger och såg på mig med de varmaste ögon jag någonsin sett. De fyllde mig med värme och satte ett outplånligt spår i mig. Jag var förhäxad. Hon hade fångat mig lika lätt som fiskaren tar upp en mask ur burken. Jag var så upptagen med att stirra på henne att jag nästa glömde gå, vilket resulterade i att jag gick in i saker och folk då och då. Då log hon lite mer, men utan hån. Bara som en mor ser på sitt barns gulliga dumhet. Det var som om hon flöt fram över marken. Min hjärna hade kunnat ge henne vingar den dagen. Vi kom så småningom fram till caféet, där vi slog oss ner på verandan och tittade ut över kanalens grumliga vatten. Innan jag hann säga något frågade hon vad jag ville ha. Jag som var fullt beredd att slänga ut vilka summor som helst blev helt paff, det är väl ändå jag som ska stå för notan. tänkte jag. Hon märkte detta och påpekade att det var okej, att hon inte hade en sådan konservativ inställning. Så det fick bli en Cola. Från caféets insida strömmade något mjukt musikaliskt ut som harmoniserade perfekt med omgivningen.
- Trevligt ställe de här.
- Absolut. Svarade jag.
Hon verkade vara i fullt sinneslugn och vi pratade inte särskilt mycket när vi satt där, bara fällde någon kommentar om caféet, parken eller kanalen då och då. Trots tystnaden kom vi varandra närmre, det verkade inte behövas några ord.
Vi satt i caféet i en timma och gick sedan ut på gatan igen. Vi bestämde oss för att gå ner mot hamnen för att kolla på alla utländska skepp. Hon sa att hon tyckte om att drömma bort sig till fjärran land. På vägen ner till hamnen började hon prata, hon berättade om sig själv, men bara personliga saker, ingenting om familj eller bostad eller liknande. Hon verkade inte vilja prata om sådant, därför vågade jag inte fråga henne heller. Hon frågade mig både ett och annat men bara sådana saker som hon hade berättat om sig själv. Vi hade kul, vi skrattade. När vi kom ner till hamnen började vi prata om önskningar och förhoppningar.
- Jag vill härifrån. Sa jag.
- Jag med. Här kommer aldrig hända någonting. Jag vill uppleva, se saker och hjälpa till.
Hon hade inte någon värme i blicken längre, istället var hennes ögon längtansfulla och sorgsna. Jag lade armen om henne i hopp om att nu skulle vara rätt tidpunkt att komma lite närmare. Det var rätt tidpunkt. Hon log mot mig, värmen kom tillbaks. Hon pressade sin kropp mot min och vilade huvudet mot min axel.
- Jag är glad jag träffade dig.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Hennes kropp var mjuk och varm. Mina tankar hade stannat, men jag visste vad jag skulle göra. Instinkten hade letat sig fram. Jag rörde mig på ett sätt som fick henne att titta upp. Jag såg henne djupt i ögonen och närmade mig obemärkt hennes läppar. Jag kysste henne. Och hon mig. I min bröstkorg spelade en glädjesymfoni över allt denna dag hade lett fram till, lycka. Det var underbart, mina tankar hade strävat mot detta hela tiden och nu var skörden kommen. Vi stod orörliga ett tag, förenade. När våra munnar skiljdes åt sa hon.
- Jag älskar dig. Jag vet inte vad det betyder, men jag gör det.
Jag visste inte heller men jag sa samma sak till henne.
Det blev långsamt kväll och vi började röra oss mot spårvagnarna. Folk började komma tillbaks från badstränderna och vagnen var full med folk. Vi fick stå upp. Spårvagnen åkte mot centralstationen. På vägen märkte jag att hon blev dystrare ju närmre stationen vi kom.
- Du, jag måste säga en sak till dig.
- Mm?
- Jag ska flytta ikväll.
- Va?!
Det var som att krossas mot ett stengolv av en jättestor känga. Jag var helt slagen.
- Till Uppsala.
- Säg att de inte är sant.
- Tyvärr…
Vi hade kommit fram till stationen och gått av. Plötsligt fick hon syn på en äldre man med en ganska stor ölmage. Hon försökte titta bort men han hade redan sett henne.
- Emelie! Var fan har du vart hela dan, tåget gåt om 5 minuter. Du ska bara veta hur mycke’ stryk du kommer a’ få!
- Hjälp mig, snälla.
Hon såg på mig med gråtande ögon.
- Kom med här din lilla slyna, du ska allt få! Vafan tänkte du dig när du sprang iväg så där?
- Jag vill inte till Uppsala. Pappa!
Hon skrek på hjälp, men folk gav bara flyktiga blickar. Jag försökte springa efter, men gubben drog iväg för fullt och just då blev det rött vid övergångsstället. En strid ström av bilar passerade och det var omöjligt att ta sig över. Jag hörde hennes skrik ända tills de kom in på stationen. När ljuset äntligen blev grönt sprang jag efter för fullt. Jag sprang runt och letade efter henne i två timmar innan jag satte mig ner på en perrong, och grät.

Jag har kvar hennes bok, men jag har inte läst den än. Jag tror jag ska göra det nu.