Bläcket har färgat mina fingrar svarta på grund av dig.
Det är lika svårt att skrubba bort som det är att glömma allt det underbara med dig.
Så jag låter det vara.
Jag har svarta fingrar nu, det är enklast så.
Med tiden så bleknar de nog och jag vill tro att du också kommer att göra det till slut.
Men i morgon är bläcket inte längre färskt.
I morgon kan man nog redan se en skillnad.
Du, däremot, du är så ständigt återkommande.
Du låter mig aldrig börja glömma, du verkar inte vilja blekna.
Men du vill heller inte etsas fast.