Det var en kall decembernatt och den första snön var på väg. Snöflingorna yrde utanför mitt fönster i ett virvlande mönster. Egentligen är det imponerande att det finns så många olika flingor. Det var nu tanken slog mig, som så många gånger förut. Kunde det vara så att det finns en speciell snöflinga för varje människa som finns och har funnits på jorden? Det kändes inte helt osannolikt.

Den här kvällen, när de första skimrande kristallerna av fruset regn föll från himlen, hade jag och min barndomsvän alltid kallat för änglakvällen. Det var ju faktiskt den första gången på hela vintern som vi kunde göra snöänglar. Ni vet, när man lägger sig ner i snön på rygg och rör på armarna och benen, för att sedan försiktigt, utan att förstöra ängeln man just gjort, resa sig upp.

Den här kvällen fick änglakvällen en helt annan mening för mig. Samtidigt som vinterns första snöfall kom somnade min älskade morfar in, för att bli en av änglarna uppe i himlen. Inombords ekade det mellan tomhetens väggar. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte känna något annat än en stor saknad och tomhet. Sorgen över att ha förlorat en så speciell och betydelsefull person satt som en klump i halsen.

Hela kvällen, ända sedan telefonsamtalet kom, gick jag runt i en dimma. Ingenting som jag försökte göra gick som jag hade tänkt mig. Min förmåga att fokusera och koncentrera mig hade försvunnit alldeles utan spår. Efter att först ha glömt sätta på plattan när jag skulle laga mat, råkade jag bränna maten. Algebran gick inte mycket bättre så den fick jag lägga åt sidan. All min logik var som bortblåst och jag kunde inte för mitt liv få ekvationerna att gå ihop. Man kanske kan säga att jag redan hade fullt upp med livets ekvation. Frågan var hur man någonsin skulle kunna få den att stämma. Varför måste vissa gå bort mycket tidigare än andra? Hade dessa redan sett allt av denna världen?

En gång läste jag att alla har en tidsblomma inom sig. En blomma, som precis som vanliga blommor, behöver olika saker för att leva. Istället för vatten och luft behöver den glädje i olika skepnader. När den fått det den ska ha behöver den inte leva längre, utan vissnar ned och dör. Kanske är det så, kanhända är det på ett annat sätt. Ingen av oss är på jorden kan ju veta, men min morfar, nu visste han.

Allt som fanns kvar var alla minnen. De fanns där, samlade på ett och samma ställe i mitt hjärta, likt en stor ocean där glädjens vågor gör märken i sanden. En speciell minnesbild fanns framför mina ögon hela tiden. Den var från när jag var liten och precis som så många andra små flickor väldigt gärna ville vara en prinsessa. När jag önskade det som mest sade min morfar till mig; ”Men du är ju morfars egna lilla prinsessa”. Då var jag stolt och belåten, för jag visste att jag betydde något alldeles särskilt för morfar, som också han var så speciell för mig.

När det blev dags att sova på kvällen bestämde jag mig. Jag tänkte att även om jag saknade morfar fruktansvärt mycket, skulle han aldrig ha velat att jag slutade bry mig om mitt eget liv och allt annat som var viktigt för mig. Det jag skulle försöka med nu var att försiktigt försöka resa mig upp ur sorgen, precis som när man gjort en snöängel, för att se på det vackra. Mina fina, tindrande minnen av morfar kommer jag alltid att bära med mig, för även om han inte längre lever på den här jorden kommer han alltid att finnas kvar. Kanske som en av de vackra snöflingorna som singlade ner för honom den här kvällen.