det är mörkt och kallt
en såndär ensamhets kyla, du vet
som träninger sig in i varje liten porförsedd kroppsdel
enda tills världen går under
och ensamheten fräter sönder själen innifrån

och den enda som kan rädda mig
från ensamheten är
Du
ja Du med det stora D:et

och stjärnorna lyste inte för oss i natt
dom är inte längre tilltäckliga
nej, i natt var det månen som svepte kärlek över världen
men du var inte här då

(du var 5 timmars gångavstånd längre bort)

jag har shoppat idag igen
och varje gång jag får en ny påse i handen
har jag mer att skriva upp
i mitt testamente

(för en dag tas det sista andetaget
en dag är allt försent)

och imorgon är en ny dag
det var så dom brukade säga
men nya dagar är bara till besvär
om inte du finns till

(det är ju dig jag vaknar för varje morgon)

ibland tänker jag att jag är den största förloraren
men så kommer jag på att jag har dig
och plötsligt bugar sig kungar
nedanför mina fötter
världen stannar till när jag går förbi

(för tillsammans med dig
är jag mäktigast av alla)

och om jag tog det där allra sista andetaget ikväll
skulle du vara den
som skulle få ärva min glädje
min lycka, min humor och min livslust
så att du skulle kunna klara dig
bra utan mig

jag skulle också skänka dig
min kärlek och mitt hjärta
plus en liten gammal insmorjd plåtask
så att du kan förvara det där i

(och hela tiden intala dig själv
att gammal kärlek rostar aldrig)

och varje gång du öppnar asken
när du känner dig ensam
så ska du känna kärleken bränna i ditt ansikte
och se på hjärtat
som så länge slog för dig

(och alltid minnas att jag en gång
älskade dig)