Vi står på varsin sida om vattenpölen. Den lilla vattenpölen som är jättestor och som växer, expanderar och ryter.
Jag söker ögonkontakt i den grusiga spegelbilden, i havet som brusar med stora vågor söker jag din ögonglimt.
”Duuuuuuuuuu” susar min röst iväg i vinden och söker efter dig. Vi vet inte var vi är, jag längtar efter torka, jag längtar efter att haven ska försvinna, att mina ben ska bli längre än längst, kliva över pölen. Fram till andra sidan.
Når de? Kan jag kanske försöka?
Vi står fortfarande på varsin sida om vattenpölen och ingen vågar lyfta blicken och söka direkt ögonkontakt.
Vi bygger upp en stämning istället. Förstör oss själva och tvivlar mer och mer på allting.

Istället för torka kommer en översvämmning. En översvämmning som börjar äta upp mina fötter och snart är vattnet överallt. Trots att vi nu båda står mitt i havet tillsammans rör vi oss inte, lyfter vi inte blicken.
Jag har slutat orka nu, orka tänka på vad som skulle hända om jag rörde dig, orka tänka på hur, orka tänka på när. Jag står stilla i havet som stiger och ödelägger byar, städer, berg. Jag är mitten, jag är alltid i mitten. Men jag har inte förmågan att suga upp vattnet. Kan bara stå och inte göra någotning, känner mig ensam, vill göra någonting.

Eftersom du är några centimeter kortare än mig försvinner ditt huvud under vattnet först.
Vi står stilla, apatiska i det stigande vattnet och vi drunknar, vi kan inte andas, vi är ensamma för vi orkar inte sammarbeta.

Överallt på jordklotet står människorna och väntar på vattnet. Några springer omkring i panik, några låtsas inte om det. De flesta väntar.

Och när vattnet har täckt oss båda lyfter jag blicken och ser dig i ögonen.
Vattenmassan mellan oss böljar, du möter min blick. Vi kan skymta varandras glimtar i undervattenstiden som varar i några sekunder. Jag funderar över om jag ska krama dig men vattenmassan som har växt övanför oss trycker ner mig. Jag kan inte röra på mig.
Jag står stilla.