Hans fårade ansikte tittar på henne. Tärt av ålder, fårat av visdom och blekt av sömnlöshet. De brungråa ögonen ser på henne, rödsprängda av sorg, men, bakom dimmornas dunkel, också kärlek, starkare än någon mänsklig varelse kan ana. Hans magra, reumatistiskt stela hand griper hennes överarm. Hon lägger knappt märke till hur stark och kraftfull den är, kände inte smärtan som kommer sig av hans smutsiga naglars inborrande, trots att ärren ska komma att sitta kvar i flera år framöver. Han drar henne intill sig, viskar något i hennes öra, något som får henne att bli vildögd av skräck och försöka slita sig ur hans grepp. Då hon inser att det inte går blir hon slapp i kroppen, med knän som hotas ge vika under henne. Hennes svarta smink börjar plötsligt lösas upp av tårar runt hennes livlösa ögon. Endast mannens grepp får henne att undgå att kollapsa. Hennes kalla kropp darrar ohejdat och gråtens mascararänder fläckar henes vita tröja. Bedjande ser hon in i hans ögon, låter sig för en kort stund drunkna i dem. En tanke far genom hennes huvud, en bild av glädje och lycka, men innan den hinner hitta något att fästa sig vid, är den borta.
Hans grepp lättas lite, såren ges en chans att blöda, fläcka tröjan röd. Det varma blodet är skönt mot hennes kalla hud och får henne att rysa till i välbehag istället för skräck. Det ger honom ett tillfälle att få henne att gå dit han vill. Hon följer honom blint, så länge blodet värmer. Men blodet koaguleras allt för fort, kallnar och blir till ett obehagligt klet på henns armar. Hon vaknar som ur trans och blir motsträvig, vill inte längre följa honom. Hans silverfärgade ögonbryn drar ihop sig till en bekymrad skrynkla. Han låter händerna smeka över hennes ärrade kinder, vilket får henne att åtminstonde stå stilla, hetsigt flämtande. Ur sina slitna jeans vänstra ficka plockar han upp en kantstött pappersask. Han håller den framför henne, väntar på att hon ska ta emot den. När hennes andning lugnat sig och hjärtslagen blivit långsamma igen nästan rycker hon asken ur hans hand. Girigt häller hon ut ett antal tabletter på sin darrande hand, vita tabletter som sväljs av en nästan uttorkad hals. Han tar henne rund handleden och drar henne med sig, genom en korridor kantad av dörrar, dörrar, dörrar och bakom alla dörrar finns någon, någon som dunkar huvudet mot en vägg, någon som tjuter ett avgrundsvrål, någon som förtvivlat rycker i dörrhandaget, någon som sjunger en tonlös, själlös visa...
Dörren längst bort i korridoren öppnas och ut kommer en tovig kvinna, med vit fotsid klänning och svart hatt med flor. Hennes långa naglar är svartmålade och hålls krökta framför henne som klor. Hennes svarta hår gnistrar som om tusen glädjen satt sig i det, och hennes mörka giriga ögen är fyllda med tusen själars girighet. Hennes spetsiga tungar spelar som på en om när hon öppnar den blåmålade munnen som för att säga något, men i stället skriker hon ut tusen krossade kärlekars smärta. Mannen släpper taget om den nu aldeles vimmelkantiga flickan som lydigt står kvar när han går fram till Tusenkvinnan. Hon river honom på kinden, ett öppet och fult sår, men inget blod kommer ur det, utan såret växer genast igen utan att lämna minsta spår på honom. Kvinnan blir plötsligt lugn. Flickan har raglande vinglat fram till henne, sträckt sina armar mot henne. Mannen får med all sin styrka slita bort dem från varandra och med stor möda tvinga in kvinnan i rummet igen. Han faller ihop till en kraftlös hög på golvet. Flickan tittar beundrande och förvånat på honom, ser när han - eller inte han, det är mer än ny han - reser sig från golvet, lämnar kvar en klum på govet. Nonchalant borstar han bort ett dammkorn från tröjärmen och tar henne i handen. Han drar med sig henne in på rummet brevid Tusenkvinnans. I rummet, (som för övrigt har vita väggar, men svart golv och tak) finns en säng, ett bord och bakom en skärm, en toalett och ett handfat. Inget att göra illa sig på. Mannen knuffar ner henne på sängen, aningen för hårt än menat och går mot dörren. Då hon bara tittar på honom med sina döda ögon, utan ansats att resa sig suckar han.
\"Du vet väl...\" börjar han med en röst som inte vill bära, en röst som inte är gjord att användas. \"Du vet väl... att...\" han suckar, men forföljer inte meningen. I stället går han ut, stänger och låser omsorjsfullt dörren och lämnar henne i största ensamhet. Flickan stirrar på dörren, livlöst och utan intresse.
\"Acceptera mig...\" väser hon plötsligt. \"Acceptera mig för den jag är...\" Sedan faller hon in i avgrundsvrålen, skriken som bara dödens änglar kan åstakomma.