Ett par förkolnade ögon i november
och du ler
åt mina fingrar
när de skriker mot de svarta väggarna
i det stora fängelset
där du odlar våra sorger
och målar surrealism.

Världen finns bakom en skiva av
genomskinligt glas
men den märker aldrig hur vi leker
hör aldrig bomberna
ser aldrig förintelsen
kastar aldrig stenar på mitt glashus.

Vi lever här och odlas
i varandras handflator
i ett hus av sot
och kropp av sorg.

Här är dagen natt
och natten är lång.
Älskling,
jag dödar dig imorgon.