Funderar på det här med status, offermentalitet och rätten till att få slå näven i bordet. På skuld och på rättigheter.

Hur vissa kan gå ut skolan med 5,0 i snitt men inte ens veta vem Jung, Kafka och Joseph Mengel var. Hur en liten flicka kan bli påsatt av sin farfar och de \"förmildrande omständigheterna\" lyder \"hon gjorde inte motstånd\".

Hur väsentligt det kan vara med Lindor och Olindor.

Det är ältat till dödagar, jag vet men \"hockeyskandalen\" är det en moralisk fråga eller rättslig. När tar ens skyldighet som människa slut och när är man ett offer, under droger, under laganda, under att självmant följa med. Under att tro en sak medans verkligheten är en annan.

Hur två personer på samma position kan framstå som välutbildad, ambitiös och plikttrogen. Medans den andra bara...jobbar.

Varför flickor är hysteriska när de slår näven i bordet, och pojkar är födda ledare.

Varför kvinnor på TV får slå sina män utan att någon tycker det är anmärkningsvärt?

Varför Påven som inte gillade aborter, homosexuella, preventivmedel eller knappt kvinnor alls hyllas som ett helgon men en politiker med samma inställning lynchas?

Varför barnet automatiskt är mest kvinnans (hur hon än må ha levt under graviditeten)

Varför kungabarnen (och alla deras östermalms-vänner) anses så anmärkningsvärda?

När Hitler och hans män anses som ondskan personifierad då det finns massor av andra med samma makt och minst lika mycket ondska bara nämns i förbifarten (om ens det)..

Allt är otäckt relativt...