Hon knackar på dörren till det oändliga, inget svar, inget svar.
Bara krossade röster som förstör, förstör, inget förstånd hon
har.

Hennes tunna hud spricker sönder av alla nålstick av löften,
hon vet ej skillnaden på dag och natt, hon har ingen kraft.

Framför hennes ögon flimrar en öppen värld av kalla lögner,
i hennes kropp rinner en ensam sjukdom som galet gift.

Hennes skratt domnar bort av alla piller som inte botar,
bara hotar. I den tysta leken förlorar hon sitt barnasinne.

Lekmännen gör sitt dagliga besök hos henne, hon är för
ensam i sin tomhet för att kunna svara.

Att hon hör är vattenfall som brusar som dårar, allt hon
ser är svarta konturer av vänliga ögon som vill henne
väl.

På kanten av evig lycka balanserar hon sin sista utväg,
men hennes andra personligheter har redan tagit
hennes sista önskningar.

Kom med mig hem, jag ber dig, kom med mig hem,
jag kan blott ge dig en värld fylld av blöta tårar.
Men det är allt jag har.