Saknaden gör ont,
tänker på er varje dag.

Får gå med vetskapen,
att jag inte får se er igen.

Inte höra er röst,
inte se er skratta.

Inte skämta med er,
inte retas och brottas med er.

Och det värsta är,
att detta är sant.

Ingen mardröm man vaknar upp ur,
en mardröm som visade sig vara verklig.

Orättvist att få träffa nya vänner,
och sen förlora dom direkt.

Var denna stora smärta,
verkligen nödvändig ?