Den där dimman
Det där tragiska grå som hotar dig
Hur mycket jag än jagar, skriker eller slår
Så försvinner den inte
På ett ögonblick är du borta
Trots att du stod där för en hundradel sen
I slowmotion lyfter jag handen efter de bleknande
Konturerna av där du stod
Sträcker ut min hand som jag lovat
”aldrig släpper jag taget”
Men du är borta
Omgiven av denna helvetiskt intensiva dimma
Som hatade mig först
Och månen strålkastar på mig
Min vän, vad gör jag för fel?
Mitt samvete påpekar att hur mycket jag än vrålar
Så kommer du inte komma tillbaka
Det är ett hål i min vägg
Mina knogar blöder i respons
Jag klättrar som en apa
Upp i gatlyktans sken
Jag kan höra dig
Höra dig skrika i dimman
Där du kvävs
Av gärningar orättvisa och fel
Efter att ha släppt taget om lyktan faller jag
Det stora mörka fallet stoppas
Där jag dansar med Fan vid helvetets portar
För att ge dig en chans
En chans att ta grepp om min hand
I smyg bakom satans rygg
Jag har aldrig varit rakare
Aldrig någonsin ärligare
Mitt svärd som en gång var rostigt
Skakar sig fritt från ångestens bruna galler
Och jag klyver ondskan mitt itu
I en fanfar av vilja och bestämdhet
Under min hjälm av skinande silver
Sitter en vekling av kristall
Och jagar frenetiskt chanser
En chans att komma in i ditt liv
Och bosätta mig i ditt hjärta
Som är större än jag föreställt mig


En notis för er som orkat läsa så här långt:
Personligen vet jag inte vad jag klassar detta alster som, det fick bli dikt som ni ser, men jag vet inte riktigt om det stämmer.
Jag jagas av innehållet i denna dikt, eller ja, i stort sett innehållet. Det ser väl kanske lite dramatiskt ut när man läser det, men det är så jag såg det. Och jag hoppas inte asfaltblomman tar illa upp av detta alster för det är inte menat som något negativt. Även om kanske rubriken kan tycka det.