Andetag.
Tyst, stilla.
En ryggradsreflex
tills motståndet kommer
tills tätnaden försöker kväva till tystnad.

Leendet. Påklistrat.
Skrattet.
Lyckan vacklar
som på en tunn tråd
av siden.

Förändringar och tillägg.
Nyheter och historia
men allt känns som första gången
Som om det aldrig tidigare har hänt.
Nyhetets behag var det någon som sa.
Orden ger rysning

Som om fötterna vandrar
ett steg i taget
bara för att.
Egentligen helt utan anledning.
Sekunder tickar förbi
Tidsfördriv.
Det är vad det är.
Tidsfördriv och ett ständigt sökande
efter Sanningen.

Bländande ljus blandas med mörkret.
Och orden om det inre sökandet ekar
som i ett tomt rum med kala väggar.
Någonstans fastnar skuggan av dåtiden
och lämnar ett spår djupt inne.


Ta ett steg i taget.
Vi vandrar alltid vidare
Även om vi enbart går runt i en cirkel.
Trots att fötterna för länge sedan
domnat bort och vi glömt vart vi är påväg.


Trots att kvävande mörker och meningslösa
griper ett hård tag om hjärtat
Vandrar vi aldrig ensam