Ser på fönstret. Den liggande rektangeln. Gnider den illa runda plastknoppen mellan fingrarna. Drar varsamt ner den och rullgardinen flyger upp. Det nordiska ljuset. Pastellblått och ljusgrå betong. Från att ha varit så långt nere. I sängen, nedkrupen under täcket. Och nu: Pannan mot glasrutan, pressad nästipp. Långt där nere flyger en fiskmås. Tunna molnremsor. En lång spiraltrappa löper längst väggen på ett av husen och det blir den enda skillnaden från alla andra hus.

Och ingen disk finns i köket så hon kan ta sig dit utan att förstöra sinnesstämningen. Fingrar på ett glas. Drar pekfingret längst med kanten. Runt, runt. Jämnt. Och hon känner ett mättad tillfredställese över att glaset bara är ett glas och inte står för något annat än det. Trycker sin nyvakna, drömvarma kind mot kylskåpsdörren och fumlar med handen efter isbitarna i frysen. Sköna svalka. Blundar. Drar läpparna mot kylskåpsdörren. Mjukt och sen hårdare. Den kalla metallen. Hennes tunga panna och de hårda isbitarna. Den svaga handen som med sina enda krafter krampaktigt håller runt glaset. Släpp inte nu. Hårt och skört. Och mjukt och slappt. Hon andas tungt. Som för att förbereda, smälta och acceptera vad som komma skall. Och så glider glaset ur handen ner. En matt duns följer. Inte ens ett skärande klingande. Inte ens splitter som rasslar ilande fort och sprider sig runt hennes fötter. Hon känner besvikelse. Ser ner på golvet. Det har delat sig i två stora skärvor, glaset. Höll hon andan en stund innan hon lutade sig över diskhon, satte på kranen och lät vattnet rinna ner i strupen.

En blekvit klänning drar hon ner över sig. Och en röd och vit munkjacka. Köpt av den där killen som glider runt i närmsta kvarteren. Han har knullat många småtjejjer med den här munkjackan på sig. Det tänker hon varje gång hon drar in armarna i den. Hon har aldrig tvättat den och det har antagligen inte han heller. Kroppsdofterna döljs av rök. Fötterna ner i ett par gula, avklippta gummistövlar. Därför att hon gillar den klumpiga känslan som de skapar då hon raskt tar sig ner i trapphuset. Tio brevinkast och sen nere vid porten. Hon går ut och fäster aldrig blicken men låter huvudet vila tungt. Händerna i fickan på magen, där finns alltid allt hon behöver. Följer en väl ingådd väg. Drar upp en tjugolapp ur fickan och ställer sig vid gatukiosken. Hon ger genast mannen i kiosken en allvarlig blick. Kanske var han i färd med att starta en konversation, komma med ett krasst erbjudande men han tycks värja sig. Möter henne bara med en frågande blick.
\"Soppa\" säger hon och ger honom tjugan. Får en papperskopp med rykande blekrosa soppa i utbyte. Hon går. Den här gången vågar hon lyssna på det utanför henne då hon går. Den här gången ropar han inte \"Du glömde växeln\" efter henne. Han tar sig. Det är priser som nitton och femtio som gör henne störd.

I betongparken stoltserar en gjutjärnskung i centrum. Värjan i högsta hugg. Och han tycks ha stannat där. Människorna runt om ter sig som insekter i jämförelse. Och de obligatoriska duvflockarna struttar runt om som en flytande, grå massa. Och här finns ingen gammal pensionär som ihärdigt, varje morgon går upp tidigt för att göda dessa fågelmassor. I betongparken finns bara det obligatoriska gamla parkfyllot som är mycket yngre än vad han ser ut. Och han brukar för övrigt tigga pengar i tunnelbanan för att ha råd till att köpa råttgift till fågelkräken. Det är åtminstone vad han säger och det verkar fungera.

Starkt och milt.På vägen hit har soppan hunnit svalna lagom. Hon kan sippa på kanten. Hon sätter sig på bänken. Himlen tycks gå till en allt mer intensiv blå. Staden har redan vaknat. Betongsiluetter står resta runt om. Avlägsna biltjut från centrum. En blandare med elektronisk musik närmar sig, omsvärmad av ungdomar. En svärm av färger. Nerhasade byxor och vassa frisyrer. Men stadsdammet ligger som en hinna mellan dem och de bleknar. Hon följer med blicken. De slår sig ned vid en trappa. Hon får ögon för en tjej i gruppen. Med ljus hud och mörkt hår, gul ögonskugga, smala vrister, knotiga höfter, brett ansikte, smala ögon, platta barfota fötter, lager av armband, aningen kobent. Men hon kan inte avgöra om tjejens gångstil är utstuderad eller bara vanställd. Hon sitter länge och bara tittar. Flickans läppar är tunna. Smuttar på soppan. Drar ut på det. Den kallnar. Papperskanten blir mjuk och sunkig. Som tur är märker hon inget. Tjejen ser tillbaka. Låter blicken strö runt lite varstans en stund men återkommer. Möts igen. Tjejen riktar undan blicken. Men stadigt. Inte av någon rädsla. Söker sig tillbaka igen. Stannar lite längre. Ser nästan undrande. Soppan tar slut. Hon slänger pappersmuggen i den intillstående papperskorgen. Tänker att den där tjejen skulle passa i hennes lägenhet. Vit hud mot vita lakan. Om hon bara höll käften eller kanske bara höll sig till viskningar. Starkt och mjukt.

Solen ställer sig i zenit. Allting bleknar av det starka ljuset. Hon går längs en gata, en rad av hyreshus med franska balkonger, vidöppna. En gammal tysk schlagerballad når ut till gatan. Fem steg och nästa balkong. Tystnad. Fem steg och nästa balkong. Ljudet från någon som duschar. Fem steg och nästa balkong. En låg, ljus stämma som skrattar. Gatan är lång. Fem steg till. Någon rör om i en kopp med en sked. En lång väg uppåt. Den leder till en korsning. Går man åt vänster så kommer man till miljöstationen och tystnaden och ensamheten och illalukten. En återvändsgränd. Där kan hon stå vid klockan ett på dagen då solen lyser rakt in i behållaren för glödlampor. Och ljusreflektioner som små prickar överallt. Och deras runda mjuka sköra former. Och framförallt känslan av att bli totalt bländad då hon tar ut huvudet. Men klockan är bara kvart över tolv. Går man åt höger. Labyrint av små gator. Ganska tomma gator bara med människor som är påväg någon stans. Utan att ha bråttom. Och utan fast beslutsamhet. Om hon ville så skulle hon kunna be dem att gå någon annanstans. Eller be dem stanna en stund. Om hon verkligen behövde. Men det skulle hon inte. De skulle så lätt kunna säga fel saker. Eller skämta rent av.

Hon kommer till korsningen och klockan är bara halv ett. Hon har aldrig gått rakt fram. Vägen ser ganska lugn ut. Hon hör bara bilbuller bortifrån. En halvtimme. Hon drar fram ett par hörsnäckor från fickan på munkjackan och trycker på play. Det är ett mjukt muller som hon spelade in en gång då hon dammsög köket efter att ha tappat ett glas i golvet. Glasbitarna som rasslar till då de sugs in i metallröret. Mer och mer rassel och sen blir det tyst. Munstycket slår mot listerna och maskinkroppen rullar matt över golvet. Hon kunde inte riktigt sluta dammsuga den gången. Utan hon forsatte in i nästa rum. Låter så olika mot olika golv. Sedan sträckte hon ut sladden från köket och släpade maskinen ut i trapphuset. Ljudet ökade och ekade. Och i bakgrunden hörs dörrar som öppnas. Någon som tar några försiktiga steg ut. Stannar till. Går tillbaka och stänger dörren försiktigt igen. Provokationen hörs inte på ljudet då hon dammsög sin grannes dörr. Bandet tar plötsligt slut. Fast än dammsugarseansen höll på mycket längre än så.

Hon ser upp från marken. Stora chockorangefärgade skyltar med ordet \"REA\" syns över en hel gata. Blinkande ljus och bilkö. Människor med kassar i händerna. Stora härdar med ihoppackade ögon på varje trottoar. Och bilarnas lysande ögon. Ingenting stirrar på henne. Alla skeva, gälla färger som skär sig mot varandra. Och stora affischer. En massa steg och rörelse. Allting går i otakt. Ingen rytm. Ojämnt myller. Inget ljud går att skilja ur från något annat men tycks ändå inte höra ihop. En bils gälla tjut blir som ett rop på hjälp. Men suddas snart ut i alla andra rop. De höga husen skymmer stora delar av himlen. Hon står blickstilla. Kan inte finna en rörelse som kan fungera i det här. Anstränger sig för att försöka finna något att greppa tag i i allting. Husen runt om henne växer och pulserar då hon inte ser dem. Så fort hon riktar vassa pupiller mot dem står de still. Tre slag mot hennes axlar i sekunden. Nej kanske två. Ibland säkert fem. Hon söker regelbundenhet i folkmassan. Delar rör sig segt meddans andra delar rör sig fladdrigt och fort framåt, bakåt. Färgklickarna åt olika håll. Svetten rinner pressar sig fram från huden på hennes panna. I allting lyckas hon urskilja ett utmärkande upprepande ljud. Ett tjut. Ett gällt skri. Hon försöker lokalisera det. Ser åt sin högra sida. En röd sportbil står vid henne. Motorhuven nästan snuddar vid henne. Hon ser mot mannen och kvinnan som sitter i bilen. Deras irriterade blickar växlar till förvirring då de möter hennes. Och mannens läppar rör sig. Upprepande. Samma sak om och om igen. Samma rörelse. En gång till. Och tjutet. Igen och igen. Hon vänder sig om. Ser bakom sig. Ser hela vägen hon har gått. Känner upprepade blickar på sig. Snabba blickar från massorna som försvinner innan hon hinner bemöta dem. Det piper till från hennes klocka. Klockan är ett. Hon springer bortåt. Tillbaka. Och plötsligt blir hon osynlig igen. Ingen ser att hon springer med andan i halsen. Ingen tycks bry sig om hur hon slår sig fram mellan deras sidor. Ingen urskiljer henne.

Hon sticker in huvudet i behållaren för glödlampor. Andas tung och häftigt. Imma bildas på glasbollarna. Hon kan snart känna sin egen andedräkt växa. Låter huvudet hänga slappt ner mot botten. Struphuvudet tryckt mot kanten. Hennes hjärta bultar i hela hennes kropp. Fast nu långsammare. Lugnare. Kallt glas mot hennes heta kind. Och utanför blåser det. Svala vindar som blåser in i hennes klänning. Det vita ljuset sipprar in mellan hennes hårslingor.