Mannen bakom Madame Bovary är den franske romanförfattaren Gustave Flaubert (1821-1880). Han tillhörde en gammal normandisk familj och är en av den franska realismens främsta representanter. Madame Bovary var hans debutroman som möjliggjorde hans litterära genombrott. Boken väckte stor uppmärksamhet då Flaubert utsattes för en rättslig process för sårande av sedligheten, där han som tur var frikändes. I romanen märks Gustave Flauberts realistiska drag tydligt. Även om hans beskrivningar är sanningsenliga är de ej osmakliga eller vetenskapliga, som de kan vara under naturalismen. Denna roman skrevs för etthundrafemtio år sedan och är trots det fortfarande läsvärd, vilket gjorde att jag tyckte att den verkade intressant.

Samtliga av författarens verk kan i det närmaste betecknas som stilistisk fulländade och ser vi till hans inflytande över den samtida och efterföljande litteraturen råder det ingen tvekan om Flauberts enorma betydelse. Han formulerade en mängd, i det närmaste att beteckna som asketiska, regler för sitt skrivande. I dessa regler ställde författaren enorma krav, främst av stilistisk natur, men även gällande berättarteknik, objektivitet och sist men inte minst på exaktheten i beskrivningen av detaljer.

Denna berättarteknik framgår omedelbart när boken börjar med en ingående beskrivning av Charles Bovary som är en inte alltför intressant person, ganska grå, ambitionsbefriad och modersstyrd. Under sitt misslyckade äktenskap med en änka träffar han i sitt yrke Emma som är romanens huvudkaraktär. Hon är dotter till en godsägare som Charles behandlat för ett benbrott. Då änkan dör gifter de sig och handlingen följer deras äktenskap och den olyckliga Emmas tankar. Berättarperspektivet är mestadels ur hennes synvinkel och det är hon som för handlingen framåt. Medan den statiska Charles är den lyckligaste av alla makar finner Emma hans ständiga kärleksbetygelser irriterande. Hon upplever sitt liv alldagligt och fantiserar om äkta kärlek och förändras till max under bokens lopp. Hon är den typiska dynamiska karaktären som var vanlig under realismen. I början drömmer hon endast om den sanna kärleken och skulle aldrig komma på tanken att besanna sina fantasier, men under handlingens gång växer hennes olycka och lidande till den milda grad att hon tar mod till sig. Hon realiserar de bilder som hon inhämtat via litteraturen och börjar inleda otrohetsaffärer. Hon nästlar in sig i lögner och skulder som till slut kväver henne. Det hela går så långt att hon i ren desperation och olycka avslutar sitt liv med hjälp av arsenik. ”Hon ryckte till och föll tillbaka ned på sängen. Alla steg närmare. Hon fanns inte mera. ”

Föregående citat beskriver slutet på den unga Emmas liv. Ända till denna tidpunkt, från det att hon kliver in i boken, tycks Gustave Flaubert sympatisera mest med henne, vilket även jag som läsare gör. Då Flaubert beskriver hennes tankar och känslor ingående målar han upp en bild av hennes olycka som får en att känna medlidande med henne. Jag kunde förstå att Emma längtade starkt efter ett mer spännande liv samtidigt som jag förbannade hennes idioti att bygga upp detta nät av ohållbara lögner som till slut rasade samman. Då hennes position är underlägsen och utan egentlig makt byggs en ilska upp inom en som läsare. På detta sanningsenliga vis har Flaubert skildrat alla karaktärer. Hans människosyn är därför extremt realistisk, han letar sig in i alla karaktärers tankar vilket gör det möjligt att följa motiven bakom deras handlingar. Eftersom han ej förskönar dem eller utesluter deras känslor märks det tydligt att denna bok tillhör realismen. ”Nu var det bara av sviken kärlek hon led och kände hur vettet rann bort som en döende känner livet försvinna ur blödande sår. ”

På detta sätt beskrivs alla karaktärers inre samvete och drifter. Utöver Charles och Emma finns givetvis alla bybor med i handlingen; det är Binet, hemhjälpen, amman, Charles vän apotekaren Homais samt Emmas älskare Rodolphe och León. Dessa bikaraktärer är de största och påverkar historien på olika sätt. På samma sätt som Charles stoppar Emmas utveckling genom att de är gifta, får hennes båda älskare henna att leva fullt ut. Vid alla dessa karaktärers första uppdykande presenteras först deras utseende ingående och detaljrikt; ”Klockan slog sex. Binet kom in. Den blå redingoten hängde löst på hans magra kropp, och en skallig panna, skavda efter många år i uniformsmössor, skymtade fram under skinnluvan med hakremmarna hopknutna över toppen. ” Karaktärernas egenskaper framgår sedan genom deras handlande, tankar och repliker. De blir presenterade i kronologisk ordning vilket ej gäller för hela handlingen. Det finns vissa återblickar ur till exempel Charles barndom; ”Fram till nu hade han sannerligen inte fått ut mycket av livet. Inte i skolan, instängd mellan klassrummets tränga väggar bland förmögnare eller starkare kamrater som skrattade åt hans dialekt och drev med hans klädsel. ”. Med den exakthet och detaljrikedom detta framförs på gäller för hela boken. Detta medför dock inte att stämningen och atmosfären i boken blir stel. De briljanta beskrivningarna underlättar istället för ett mindre fokus på ordvalen och meningsbyggnaderna. Stämningen och atmosfären blir passionerad samtidigt som det blir lättare att följa med i den fängslande historien. Att boken utspelar sig i mitten av 1800-talet och att tidsperspektivet är i dåtid påverkar ej läsarens inlevelseförmåga nämnvärt. Däremot det faktum att miljön till största del utgörs av landsbygd, inverkar på självaste handlingen då en likartad situation ej skulle kunna existera i en storstad i dagens moderna Frankrike. Miljön kan ses som ett skäl till att Emma drömmer om ett mer givande liv och handlar som hon gör.

Ytterligare en anledning till Emmas handlande är det budskap som Flaubert ville föra fram. Han menade att äktenskapet hade samma funktion på kvinnorna som en tvångströja hade på brottslingar. Denna syn var radikal eftersom äktenskapet betraktades som heligt. Detta motsade sig Flaubert och hävdade istället att äktenskapet endast skapade olycka och att samhället måste ändras. Att ha denna åsikt var han ej ensam om då det under realismen började ske en förändring. Många kvinnor fann sig inte längre i sin situation och protester började växa fram. De som var emot denna förändring och alla nya tankar och samhällskritik som den medförde, regerade negativt på denna bok. Hur kunde Flaubert skriva så vulgärt om kvinnan? Vad hade kvinnan för rätt att yttra sin åsikt och vara otrogen? Men reaktionerna var inte endast negativa. Det var många som delade hans uppfattning om att kvinnans ställning måste förbättras och dessa ansåg att boken var bra och nödvändig. Denna behandling fick inte fortgå, kvinnans vilja kunde inte köras över som om den inte vore någonting värd. Att med språkets hjälp lägga sig i samhällsdebatten på detta vis och framföra sin åsikt var typiskt för realismen. Många ville skildra verkligheten och alla dess problem utan att försköna dem som under romantiken. Att Flaubert tog upp politiska och då aktuella frågor är därför inte konstigt utan någonting som var vanligt. Han gav uttryck åt sitt motstånd mot den kvinnosyn som rådde och skildrade de tankar som rörde sig i många kvinnors huvuden. Bilden av det perfekta äktenskapet och den lyckliga hustrun krossades. Han visade på att det för kvinnorna inte fanns någon utväg ur giftermålet och att många kvinnor kände sig som Madame Bovary; inlåsta.

Denna instängda känsla skildrar Flaubert på ett skickligt sätt då han tränger sig in i hennes medvetande och med extrem noggrannhet beskriver alla hennes tankar och samtidigt fångar hennes stora förtvivlan. ”Hon ville stå lutad över balkongräcket på någon alphydda eller stänga in sig med sitt vemod i en skotsk lantgård tillsammans med en make med spetsmanschetter under den svarta sammetsrocken, kragstövlar och toppig hat. Hon längtade kanske efter att anförtro sina drömmar år någon. Men vem kan finna ord för en ogripbar vånda, föränderlig som molnen och yr som vindarna? ”. Detta citat visar även på språkstilen genom hela boken. Fastän Flaubert beskriver skeendet i boken med ett oerhört detaljerat språk är det vackert och målande. Hans inställning till sitt skrivande var att \"det viktiga är inte vad man skriver utan hur man skriver\". Det märks i den detaljerade stilen och det fulländade språket. Kanske kan det tyckas tråkigt men enligt mig väcktes karaktärerna till liv under läsandet och berättelsen blev spännande och medryckande. De tänker ofta högt och talar för sig själva. Som läsare får jag på så sätt reda på vad som försiggår i deras huvuden, men dialoger är även ett regelbundet inslag, vilket följande citat visar. ”- Är du ledsen? Frågade Emma. – Nej, varför det? Och ändå såg han så underligt på henne, ömmare än vanligt. – Är du ledsen för att ge dig härifrån? ”. Detta yttrades mellan Emma och hennes älskare, Rodolphe, då de tänkte rymma. Emma längtade och trånade efter romantik och äkta kärlek, någon som kunde få henne att leva i nuet och ta dagen som den kommer. Emma var utled på alla de nödvändiga praktiska sysslorna som utfördes varje dag. Hon var fast i en värld som upprepade sig själv. Till och med otroheten tröttnade hon på; ”Emma upptäckte plötsligt att otroheten kunde bli lika vardaglig som äktenskapet. ”

Detta hopplösa sökande efter någonting som kunde tillfredställa henne lämnade kvar en olycklig och ofullständig känsla i kroppen. När det tragiska slutet upptågades syntes hela Emmas liv endast förgäves och hemskt. Hon var på den plats hon minst av allt ville vara på och drömde oupphörligen om ett annat liv, som kunde ha blivit hennes. Trots alla bittra drömmar och fantasier lyckas hon aldrig riktigt bli den hon vill vara. Hennes liv är en rad av misslyckanden. Denna olycka biter sig nog kvar i mitt minne på grund av min egen rädsla att hamna i en liknande situation. Att sitta fast i en tillvaro som man hatar och tvingas att leva med människor runt omkring en som man avskyr. Det är nog min mardröm, att inte vara fri och få följa sina egna önskningar. Jag tycker att denna bok får en klockren femma då den behandlar extremt viktiga livsfrågor. Den förmedlar ett viktigt budskap som alla borde ta del av. Vi ska inte handla mot vår egen vilja och låta oss föras med i ett liv som någon annan bestämt och planerat åt oss. Detta var läget för dåtidens franska kvinnor, men är fortfarande aktuellt i många delar av världen. Kvinnodiskrimineringen pågår oavbrutet fastän tillvägagångssätten har förändrats. Samhället formar än idag kvinnan till ett objekt som ska anpassa sig efter männens begär. Då diskrimineringen ej är lika konkret försvåras kampen för förbättring mot det rådande patriarkatet. Detta är verkligheten och något som vi alla måste hjälpas åt för att kämpa emot. Om vi inte tänker efter och inte gör allt som står i vår makt för att förverkliga våra egna drömmar kommer vi att känna oss så olyckliga att det enda öde vi kommer att dela är Madame Bovarys.