Det jag nu ska berätta om är inte helt sant. Men det skulle lika gärna kunna vara det.

Matilda Kronqvist vänder sig nervöst i sängen. Hon kan inte sova. Först stirrar hon in i väggen, upp i tacket och till sist ut över rummet. Där ner på golvet ligger en madrass, en madrass med hennes syster på. Hennes syster Linda ligger blickstilla och andas tungt. Gud vad hon önskar att hon också kunde sova så där. Hon vill ju inte se ut som en sömngångare första dagen i en helt ny skola! Hon vänder sig igen, tänk om de kommer att hata henne? Hon sätter sig upp, tänk om de kommer att vara taskiga mot henne. Hon lägger sig ner igen, tänk om, tänk om de kommer att MOBBA henne. Hon reser sig snabbt upp, tar ett långt språng över Lina och småspringer tyst in i badrummet. Hon stänger dörren och låser, alla sover men för säkerhetsskull. Hon tar av sig sin pyjamas och stirrar på sig själv i spegeln. Tårarna rinner ner för kinderna. Tankarna, de hemska tankarna, bubblar och kokar över inne i hennes hjärna. Hon hatar hur hon ser ut. Varför måste hon vara så ful? Hon reser handen för att slå mot spegeln, men hejdar sig. Hon vill ju inte väcka de andra i huset. Samtidigt blir hon arg på sig själv, det lönar sig inte att deppa ihop över utseendet. Man blir ju inte finare för det, och förresten så är det insidan som räknas. Och den är det inget fel på. Men tyvärr så vet hon att det inte stämmer. Ser man inte bra ut vill ingen ha en. Hon tar sakta upp pyjamasen och tar på sig den och smyger sen sakta tillbaka. Idag ska hon vara fin. Om man tycker att man är fin så blir man fin. Det vet hon.
Linda susar fortfarande lugnt. Matilda ligger och lyssnar efter hennas andetag och försöker att anpassa sina efter hennes. Efter ett tag lugnar hon ner sig och börjar drömma. I drömmen går hon mot skolan. På skolgården finns inte en enda själ. Det finns en klocka på väggen men hon kan inte se vad den visar. Hon småspringer fram mot ingången. Allt ser suddigt ut. När hon slänger upp dörren finns där massa ansikten. Alla skrattar åt henne. Hon märker att hon inte kan se. Allt blir suddigt och helt plötsligt fryser hon. Hon försöker att springa men hon kommer ingen vart. Nu har hon inga kläder på sig och hon känner att de kastar saker på henne. Hon flyr, springer för sitt liv…
”Matilda, vakna!” hennes mamma skakar henne
”Vad drömde du? Du är ju alldeles genomsvettig!” hon tittar oroligt på henne.
Matilda känner sig uppe i varv, fortfarande kvar i drömmen. Hon ber sin mamma om lite vatten och sätter sig upp. Klockan visar på sju. Skolan skulle börja vid nio. Två timmar kvar, sen gäller det. Det sticker till i henne av nervositet och hjärtat bultar.
När hon och hennes mamma var på besök tidigare i veckan sa lärarna att klassen hon skulle börja i var den bästa. Alla var så snälla så och skötte sig väl, de hade gått tillsammans sen ettan och hade nu bytt skola i sexan. Hennes mamma kom tillbaka med ett vattenglas.
”Hur känns det? Nervöst?”
Hennes mamma hade flyttat mycket som liten och var van att byta skola. För henne var det ingen stor grej. Matilda hade aldrig bytt skola förut.
”Ja, sådär.” hon försökte att se säker ut. Hon misslyckades.
”God morgon!” kom det från golvet. Matilda tittade ner på sin syster och log. Det var tur att hon skulle följa med henne till skolan. Linda var 23 år nu. Hon var här i Göteborg och hälsade på under sommaren.
”God morgon!” sa Matilda och hennes mamma med samma mun.
Matilda klev ur sängen och kröp ner under sin systers täcke. Där var det varmt och skönt.
”Ska det bli kul idag då?” frågade Linda.
”Jo, det är klart. Men jag är nervös, jag menar, jag har aldrig bytt skola förut.”
”Det kommer säkert att gå bra, det känner jag på mig!” Linda log.
Det kändes bra när hon sa så. Så självklart. Varför skulle det inte gå bra? När hon låg där under sin storasysters täcke kändes det som om ingenting i hela världen kunde skada henne, som om inget kunde gå fel. De låg där en stund och delade en skön tystnad. Matilda tänkte på skolan som hon gått i. Den hade varit ganska liten men inte så liten att man visste allas namn. Hennes klass hade varit pluggklassen. Hon hade haft många kompisar och det hade varit svårt att lämna dem. Hon hade självklart lovat att skriva och komma och hälsa på. Mest av allt saknade hon Alma, de hade gått på samma dagis och varit bästa vänner i alla år. Matilda stack in handen innanför T-shirten och fick tag på halsbandet. Det halsband som hon alltid bar, eftersom Alma hade den andra halvan. De hade köpt kompishalsbandet när de gick i trean. Matilda hade haft på sig det konstant ända sedan dess. Hon började tänka tillbaka på alla de minnen som hon och Alma delade men hennes mamma avbröt hennes tankegång.
”Kommer ni ner, jag har dukat fram frukost!” ropade deras mamma.
”Ja, vi kommer, snart!” svarade Linda. Hon reste sig, gnuggade sig i ögonen och gick till badrummet. Även Matilda steg upp och började klä på sig de kläder hon lagt fram dagen före. Hon ville ju vara fin första dagen i en ny skola. När hon var klar bad hon Linda göra två flätor på henne. Medan Linda flätade stod Matilda och betraktade sig själv i spegeln. Hon var rätt så fin ändå, hon hade nya jeans och ny tröja idag.
”Vad fin du blir, min lilla sötnos” det var deras mamma som kommit upp för att titta vart de höll hus. ”Kommer ni ner nu eller, gröten kallnar”
Linda flätade klart och alla tre gick ner. När de kom in i köket så var det fint dukat. Matilda förstod att det var för hennes skull, de brukade aldrig äta frukost tillsammans eller duka fint. När hon satte sig ner för att äta kände hon hur det pirrade i magen av nervositet. Efter första skeden av gröt kändes det som om det tog emot. När hon skulle svälja den andra var det nästintill omöjligt.
”Är det något fel Matilda? ” hennes mamma såg orolig ut.
”Nej, det är bara det att jag kan nog tyvärr inte äta.”
”Men lilla gumman, är du så nervös?” Matilda visste att hennes mamma försökte låta snäll och hjälpsam. Men hon hatade det där tonfallet och minen, som om hon var tre år. Hon ville skrika att ja självklart var hon nervös vad fan trodde hennes mamma? Men istället lugnade hon ner sig inombords.
”Ja, antagligen. Är det okej om jag går och tittar på TV? ” Hon stod inte ut med att sitta kvar här med en mamma som tittade oroligt på henne varje sekund. Vid TV: n kunde hon tänka. Låtsas vara intresserad av TV programmet och sitta och tänka istället, det var vad hon brukade göra. Det var sällan någonting på TV: n som verkligen intresserade henne. Det var likadant idag.

Det var blåsigt ute. Solen sken och spred sitt ljus över björkarna i parken. Matilda och Linda gick sakta. De hade gått om tid, klockan var bara halv nio. De passerade en tant som satt på en bänk. Hon såg lugn och fridfull ut. Så skulle Matilda också vara som gammal, precis så. En tant man kunde lita på och berätta allt för. När de började närma sig skolan började Matilda bli nervös på riktigt. Hon hade aldrig träffat hennes klass förut. Hon hade bara sett dem på bild, förra årets klassfoto. Det ärr svårt att avgöra hur personer är i verkligheten efter att endast ha sett de på kort. På kortet hade de i alla fall sett snälla ut, men det avslöjade ingenting om sanningen. Väl framme vid skolgården var klockan tio i.
”Ja, ha det bra i dag och lycka till nu min lilla gumma!” sa Linda och log.
”Ja, jag ska försöka! Är du hemma när jag slutar?” hon försökte se positiv ut och koncentrera sig på att få orden i rätt följd, så nervös var hon. Hon var inte bara nervös utan vettskrämd. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig hur hemskt det skulle kännas att stå där utelämnad. Hur skulle hon kunna frambringa tillräckligt mycket mod för att ens få fram ett ord till någon där inne?
”När slutar du? Det är väl ingen vanlig skoldag idag?”
”Nej, det är väl upprop och sånt. Vi kommer säkert sluta typ vid tolv halv ett.”
”Jo, men då är jag nog hemma! Ses då lillsyrran!” de kramade varandra och Matilda började sakta gå mot dörren. Skolgården var nästintill tom förutom två tjejer som stod och pratade en bit bort. När hon skulle öppna dörren tryckte hon den inåt, men den öppnades inte. Hon fick panik men kom sen på att den kanske öppnades utåt. Hon skrattade tyst för sig själv när hon öppnade dörren, hon måste verkligen vara riktigt nervös. Luften inomhus slog i mot henne. Den var varm och kvav. Det hördes skrik och skratt och hälsningar kors och tvärs. Hon visste inte riktigt vart hon skulle gå. Hon stod lite förvirrad mitt i korridoren utanför en dörr och väntade. När det hördes prat och ljudet av att folk sprang omkring där innanför testade hon om dörren var låst. Det var den. När hon knackade fick hon ingen reaktion. De kanske inte hörde, hon bankade ett par gånger och tillslut flög dörren upp. Det var en kille med ljust hår och blå tröja som stod framför henne i dörröppningen.
”Vem är du?” sa han och Matilda skymtade några nyfikna ansikten där inifrån.
”Jag heter Matilda, vilken klass är det här? Hon visste inte vad hon sa, försökte låta säker.
”6B ” svarade killen i blå tröja.
”Okej, jag ska börja i den här klassen.” hon trängde sig förbi honom och satte sig vid en bänk långt bak. Det kom fram en tjej som såg trevlig ut, hon hade långt ljust hår och var ganska kort.
”Hej, är du ny här?” frågade tjejen.
”Ja” hon visste inte vad hon skulle säga mer.
”Okej, jag heter Karolina. Vad heter du?” nu såg Matilda att några tjejer på andra sidan rummet satt och stirrade på henne. De viskade något och sen började de fnissa.
”Jag heter Matilda”
Läraren kom in i klassrummet. Hon var en medelålders kvinna med kort hår. Konstiga kläder, en rutig kjol och en orange tröja som tappat sin passform.
”Hej alla glada elever! Är det kul att vara tillbaka?” sa hon hurtigt. Ingen svarade.
”Idag ska vi dela ut böcker och gå igenom vad vi kommer att arbeta med under den här terminen.” man hörde suckar runt om i klassrummet.
”Och sen så har vi en ny tjej i klassen, Matilda Kronqvist från Värmland.” Nu vände sig alla runt och kollade på henne, hon kände sig som om hon blev röntgad av deras blickar.
” Först ska vi börja med att lotta ut skåpen”

Jag minns den där dagen som vore den igår. Den hemska känslan lever fortfarande kvar i mig. Jag vet att jag har lätt att alltid förvänta mig det värsta. Denna förmåga kan vara både en fördel och nackdel för mig. Om man intalar sig att det kommer hända något fruktansvärt och det sedan inte gör det blir man positivt överraskad. Ifall det istället skulle förhålla sig så att någonting fruktansvärt skulle inträffa skulle man trots allt inte bli besviken. Jag blev inte besviken den där dagen, eller någon av dagarna under de fyra år på den där skolan, men heller inte positivt överraskad.