När allt sköljer över mig,
och jag blir rämnad till marken..

Så tänker jag på dig.

Jag vet vad du hade sagt,
jag hör orden inom mig.

Du skulle sagt,
att du älskade mig,
och att jag inte fick ge upp.

Men nu finns du inte här mer,
istället för att bygga upp mitt liv,
sparkar du omkull det.

Du säger sånt som jag,
aldrig hört dig säga.

Du sårar mig långt in i själen,
och där stannar sorgen kvar.

Sorgen kommer inte ut,
du håller den inne.

Du låter mig inte gå vidare,
du låter mig inte bygga upp mitt liv på nytt.

Jag hinner inte ens komma halvvägs..

Men du verkar inte ens inse vad du gör,
och jag vet inte när du kommer att sluta.

Men jag kanske inte orkar hålla ut tills dess,
och då kommer det vara försent.