Så är det dags för ännu en strid. Jag ska få mina två änglar (läs söner) att förstå att de ska komma och äta. Efter att ha arbetat hela dagen, hämtat ungar på fritids, handlat och lagat mat, har mina, tidigare så starka, hungerskänslor packat ihop och dragit. Nu sitter jag här, trött och sliten, och väntar tålmodigt.
- Erik och Anders, var är ni?
Jag kan likväl tala till en vägg. I ett försök att orden ska nå fram höjer jag min röst minst en oktav och några decibel.
- Maten är färdig!
- Jag kan inte, inte än, ropar Erik från en annan planet.
- Varför inte det då?
Jag vet svaret innan jag får det.
- Men då dör jag ju!
Mina suckar studsar febrilt mellan köksväggarna medan jag känner hur mitt moderliga tålamod med stormsteg närmar sig sin gräns.
- Men stäng då för Guds skull av skiten!
Jag hör hur någon släpar sig fram genom hallen. In genom köksdörren kommer in vingklippt ängel, sur som ättika, och slänger sig ner på en av köksstolarna.
- Var är din lillebror?
Jag fylls av onda aningar och inser att frågan i sig är ställd alldeles i onödan.
- Han fortsätter mitt spel så att jag slipper dö, svarar en något välfylld mun innan den fylls med ännu en tugga.
- Anders, du måste komma och äta nu, annars får du äta kall mat.
Medan jag känner hur hornen börjar växa fram under min lugg hör jag på nytt hur någon släpar sig fram genom hallen. Det är Anders som dyker upp i dörrhålet. Till skillnad mot sin storebror blir han stående på tröskeln.
- Mamma, mumlar en något slagen ängel, jag har pissat på mig.
Nu sätts hela min existens som mamma på prov.
- Inte är väl det något att vara ledsen över, vännen min. Gå till badrummet du så kommer jag strax.
Jag är på väg att klara provet även om hela mitt inre stönar.

Tillbaka i köket försöker jag njuta av min måltid.
- Mamma, Anders lipar åt mig.
- Nej!
- Jo!
- Nej, det gör jag inte alls, skriker Anders samtidigt som hans tunga åter igen hängs ut till beskådan. Skit på dig, säger han rart till sin storebror.
- Det där ska du få för.
Helt plötsligt befinner jag mig mitt i det femtioelfte, eller är det femtiotolfte, världskriget. Med milt våld och utsträckta armar lyckas jag hålla isär de två antagonisterna.
- Lägg av! Varför kan inte ni två hålla sams?
- Det var inte jag som började, säger Erik med en röst lika oskyldig som ett nyfött barn.
- Det var visst Erik som började, han försökte slå mig, kontrar Anders samtidigt som han försöker knäcka näsbenet på sin storebror.
- Äh, lägg av, väser Erik samtidigt som han lyckas undvika slaget.

Stönande svär jag inombords att hädan efter äter jag först i lugn och ro, sedan får de bråka bäst fan de vill i köket!