Det var en helt vanlig vinterdag. 13-åriga Linda och hennes bästa kompis Paula var på väg hem från skolan.
- Och jag blev jätterädd, avslutade Linda sin mening med. Hon hade nyss berättat om den gången då hon trodde sig sett ett spöke. Hon var ungefär fyra år då men minns det som igår. Hon hade stått ensam ute och byggt en snögubbe. Hennes äldre syster Tanja hade precis gått in. När hon tittade upp från sitt byggande hade hon sett en flicka stå i grannhusets fönster tittande på henne. Flickan var mycket äldre än henne och såg snäll ut. Flickan log. Hon har mindes alltid flickan som lite suddig, där hon stod i fönstret och iakttog henne, så Linda har varit säker på att det var ett spöke. Det här var första gången hon berättade det för någon och nu först märkte hon hur dumt det egentligen lät.
- Haha, så du trodde att det var ett spöke, sade Paula och kastade iväg en snöboll i riktning mot henne.
- Där hade du tur, för du prickade mig nyss rakt i nacken, skrattade Linda och försökte låta arg. Det tog bara några sekunder och så var ett vilt snöbollskrig igång. Men lika snabbt som det börjat var det slut. Flickorna låg blickstilla i snön, kalla och våta.
- Tänk om det faktiskt var ett spöke, sade Linda efter en lång tystnad.
- Nu får du ge dig Linda, du \"såg\" det när du var fyra, och du har inte ännu kommit över det, sade Paula och var inte sen med att tydligt visa med fingrarna citationstecken vid \'som\'. Sen fick hon ett till skrattanfall. Linda var faktiskt ganska säker på det hon sett, men det var sant, det var ganska löjligt att själv tro på det.

- Hur var det i skolan idag? Frågade Lindas mamma Eva medan hon diskade några serveringsfat.
- Rätt så bra, jag gick hem med Paula från skolan, fick hon som svar av en sömnig Linda som satt med båda armbågarna på bordet, lutandes med hakan på händerna.
- Det var ju bra och apropå Paula, imorgon kommer hon och hennes familj på middag till oss.
- Så roligt, sade Linda och gäspade.
- Ja, jag tyckte det var en tid sedan vi träffades allihopa. Men nu skall du gå och sova, så trött som du är. Imorgon är det lördag så du kan lugnt sova ut då.

Nästa morgon vaknade Linda av att tuppen gal och kyrkklockan ringde. Nja, riktigt så bra var det inte. Hon vaknade av att hennes mamma och storasyster grälade. Linda orkade inte lyssna på dem så när hon klätt på sig gick hon ut med Rosa. Det var hennes hund, och ja, hon var medveten om att namnet mera påminde om en ko än en hund men Linda var ganska liten när hon fick henne och då var Rosa det bästa namn en hund kunde ha, enligt henne i alla fall.
Snön knarrade under skorna på Linda där hon gick nerför vägen. Det hade varit julafton för bara ett par veckor sedan och i ett och annat hus lyste ännu ljusstakar i fönstrena. Hon gick till skogen. Där var det färdigt en stig upptrampad, så det var lätt att ta sig genom snön. Solen lyste genom några glesa granar och Linda kunde inte annat än njuta av den här stunden.

Dagen gled fram snabbt och så var det kväll.
Pling, plong.
Ljudet av ringklockan ekade i radhuslägenheten. Eva öppnade och snart inleddes en glad diskussion mellan Lindas och Paulas föräldrar. Linda och Paula gick längs hallen, som var belyst av många färggranna ljus, till vardagsrummet. De inledde också en diskussion och snart var det dags att samlas runt middagsbordet. Lindas och Paulas föräldrar började som vanligt att prata om hela flickornas livshistoria.
- Minns ni den gången då de skulle bada hos mormor och morfar, började Eva.
- Ja, och den gången de skulle äta plättar med vispgrädde och det var grädde i hela köket, fortsatte Paulas mamma. Alla skrattade, utan Paula och Linda då. De förstod inte hur deras föräldrar kunde tycka att samma storyn kunde vara lika roliga varje gång så de himlade bara med ögonen åt varandra och skrattade. Stackars mamma och pappa, tänkte Linda när hon såg hur hennes föräldrar började skratta ännu mer eftersom de trodde att flickorna skrattade åt deras skämt.
Kompisparet försökte jämt och ständigt att avbryta föräldrarna och börja prata om någonting annat. Det lyckades inte särskilt bra men trots allt så blev det en väldigt rolig kväll.

När gästerna gått, och Linda snart skulle lägga sig stod hon i sitt rum och borstade håret. Hon tänkte på dagen som gått och blickade ut genom fönstret. Hennes ögon fastnade på något som rörde sig i snön. Ett barn som byggde en snögubbe. Det lilla barnet tittade upp mot henne. Linda log. Hon förstod precis vem barnet var.