Vi brukade bara ligga i gräset och drömma oss bort den sommaren. Jag minns att vi lyssnade till fåren som stilla trampade omkring bortom skogen och till havet långt borta. Allting glittrade i luften. Varje dag hade varit så. Hela livet doftade hallonpaj.
Något annat fanns inte egetnligen.
Nu önskar jag att jag hade stannat där, bara ett par minuter till hade räckt och låtit molnen däruppe bli min värld, men just då ville jag någon annanstans.
Jag steg upp från gräset och lät blommorna i håret följa med. Då var de blå, men nu vet jag inte längre. Färgerna var klarae då, nu har en skugga lagt sig framför mina ögon.
Sakta gick jag ner mot staden, svepte handen genom de höga gräset och visste ingenting….

Staden var levande idag. Bussarna åkte sina banor, cyklisterna svepte förbi och folk promenrade runt. Baren åt glass.
Jag skulle till parken, längtade effter famliljen som lovat en picknick.
Mina steg vandrade vidare över en bro, genom min tysta skolgård som låg viladne under sommarlovet. Allting var samma sak. Det skulle det föralltid vara trodde jag.
Jag lämmnade skolgården och kom ut på ett torg och skulle fortsätta in på en gata.
En bil brommsade häftigt in någonstans. Jag tänkte inte på det.
Vad hade det med mig att göra?
Jag fortsatte…
En kvinna rusade förbi mig och skrek, jag förstod ingenting, men fortsatte…
Helt andra blickar mötte mig nu. Jag hade aldrig sätt sådana ögon förut.
Och då såg jag vad alla andra sätt, nu kan jag inte längre se något annat.
Ett litet barn låg alldeles stilla på marken med slutna ögon.

Jag minns inte om det blev någon picknick, jag minns inte sådan saker mer.
Nu visste jag att det fanns en annan sida av livet.