Den förlorade barndomen


De steg på bussen. Han kände hennes äckliga andedräkt, den luktade sprit. Han såg hennes skrynkliga ansikte och hennes nariga läppar. Han såg att hon försökte le mot honom. Han försökte tvinga fram ett leende, men lyckades inte.

Han mindes hur det hade varit. Innan allt förändrades. Då hade han sett hennes vita tänder när hon skrattade med honom. Hennes bruna borstade hår som flugit i vinden när hon hade lekt med honom. När de enda rynkorna hon hade då, varit skrattrynkor.

Men allt förändrades. Hon var ofta nedstämd, hon började dricka dagligen och förlorade sitt jobb på grund av det. Till slut ville inte pappa veta av henne. Hennes enda tröst blev spriten.

Den mekaniska stämman rosslade fram:
– Hållplats Hallonstigen

De gick av bussen sida vid sida. De gula och röda löven virvlade runt dem. Hon tog hans hand. Han kände hur en obehaglig känsla kom krypande. Han släppte hennes hand så fort han kunde, han skämdes för henne. Hon där i mot kände sig stolt när hon gick sida vid sida med honom. Inte ett ord sades mellan dem på vägen hem.

Han tänkte på hur hon kunde gå där så bekymmerslös och tro att de var vänner. För honom var hon bara en naiv alkoholistkärring som han fått torka spyor efter allt för många gånger.

Hon ökade takten och tänkte på vinpavan i kassen som hon snart skulle få öppna.

Han halkade efter några meter och sade tyst för sig själv:
– Aldrig ska mina barn få uppleva det jag fått vara med om. Jag vill att de ska respektera mig.