Nu sitter jag här igen. Löven faller sakta, hösten är på väg..
Men vart är jag på väg? Är jag ens på väg någonstans?
Och om jag vore det.. Vart iså fall? Livet känns så otroligt komplicerat..
Som på Valborgsmässoafton. Minns ni den kvällen? De stora brasorna,
de många glada ansiktena.. Och så jag. Alldeles ensam hemma, lillsyrran
var försvunnen, helt mörkt, utom lyset från datorn..
Och så skrev jag. Precis som nu.
Karusellen har lossnat helt. Den spinner iväg någonstans..
Jag ligger sårad i diket, för jag har trillat av. Förra gången lyckades
jag ta mig upp på karusellen igen, men inte den här gången. Den är borta.
Föralltid? Vem vet. Inte jag. Jag vet ingenting just nu..
Allting är så förvirrande. Allting splittras.
Det går dåligt i skolan. Lärarna hatar mig. Rektorn avskyr mig. Klassen
ignorerar mig eller spottar elaka kommentarer i ansiktet på mig.
Ibland får jag bara lust att slå dom. Mitt i nyllet.
BAM.
Men det får jag inte.. Dom får slå osynliga slag, men jag får inte slå tillbaka.
För om jag slår ett osynligt slag så kommer det missa.
Varför? För att jag är obetydlig.
Inget jag säger är viktigt.
Dom frågar mig när vi börjar, och även om jag ger dom ett svar så dubbelkollar
dom det.. ”För man vet aldrig med dig.” Vad har JAG gjort?
Ingenting.
Inte ett jävla skit.
Jag har inte snackat skit.
Jag har inte mobbat någon.
Jag har inte gjort något pinsamt.
Är det för att jag helt enkelt inte går på utseendet?
Är det för att jag helt enkelt är mig själv?
ÄR DET FÖR ATT JAG INTE ÄR SOM ER?
Jag förstår inte.
Varför just jag?
Alltid.
Slå, reta, mobba, hon tål det.
Alltid.
Stjäl, lura, ljuga, hon klarar av det.
SÅ FAN HELLER.
Hah.. Jag hatar er.

En väg delas i två.
På den ena stigen står ens vänner.
På andra sidan står klassen, skolan.
Jag går mitt emellan dom båda stigarna. Det har jag alltid gjort.
Jag vill inte vara en pluggis, men inte skita i skolan.
Hur ska jag klara av det här?
Hemskt.. Ett stort svart hål, i mitten av min väg.
Jag faller. Faller. Faller..
Jag kommer nog fortsätta falla.
Tills jag dör.

Fingrarna sveper över tangentbordet. Men är det jag som skriver?
En fråga jag ofta ställer mig. Jag tittar inte ens på det som jag
skriver, utom när jag kollar om det är dags för en ny rad. Här tror jag..
Nu höll jag på att skriva Helvete. Kanske är det vad jag tror.
Helvetet tror jag.. Finns här. I mitt liv.
Tio fingrar.
Knapp knapp knapp knapp. Folk undrar vad jag skriver.
”Inget” Säger jag och släcker skärmen. POFF.
Sen när dom har gått slår jag på den igen, och fortsätter skriva.
Tio fingrar.
Knapp knapp knapp knapp.
Vad skriver jag egentligen? En självömkan?
Antagligen.
För det är väl så som jag är. Någon som tycker synd om sig själv.
Alla gör det.
Vissa tyst, vissa inte.
Vissa viras, vissa inte.
Det är olika..

Lalalalalala, livet är underbart, tjoho.
Fan, jag kan inte ljuga längre.
LIVET SUGER.
Kan jag lita på någon? Min närmaste vän förolämpar mig.
Gör det mycket nu för tiden. Jag vet inte vad jag ska tycka..
Men jag kan inte bli arg på henne. Tänk om hon lämnar mig.
Jag har alltid ringt henne, frågat om vi kan göra något.
Hon ringer sällan mig. Varför? Tröttnar hon på mig?
Och han.. Han som inte fattar vad ”sluta” betyder.
Säger jag åt dig att sluta så sluta. Han ber om ursäkt,
ser ledsen ut och ber om en kram.
Jag ger honom en kram, tveksamt.
”Uo-uo”
Jag slår honom. Fattar han inte hur ont det gör när han gör sådär?
Jag vägrar gå i närheten av honom.
Aldrig.. Aldrig att jag vill krama honom igen.
Fast jag måste. För annars blir han sur.
Och sedan deprimerad.
”Fisher är sur på mig”
Oh, jag undrar varför.
TÄNK, idiot, TÄNK.
Ändå kan jag inte vara arg på honom. Eller henne.
För jag älskar dom så jävla mycket…

Henne kan jag inte prata med, vi känner varandra för väl.
Han skulle bara börja tjata om sig själv..
Men Henne kan jag prata med. Hon… Hon verkar ärligt BRY
sig om hur jag mår och om hur jag känner.
När min familj skiter i mig, min lillasyster skriker åt mig, då så finns
Hon där. En person som jag alltid kan prata med. Som jag välkomnar
att avbryta mig ibland, för att säga något omtänksamt.
Hon är den som jag kan lita på.
Jag älskar Henne.

”Jag ska ta självmord” Vet ni vad jag har att säga till alla som säger så?
SURE. Det är ditt jävla beslut, att bara sticka och lämna oss åt sörjandet.
Tänk om vi tröttnar en dag på detta tjat, så att när du verkligen tar livet
av dig, är det ingen som bryr sig? Då kan du sitta där uppe
i himlen och tycka synd om dig själv, sucker.
Det är som pojken och vargen.
”Vargen kommer, vargen kommer!”
Först rusar alla dit.
”Nä, det var ingen varg.”
Och en till gång.
Samma sak.
Och igen..
Tillslut så tröttnar man ju såklart på alla dessa falskalarm
Så när det verkligen händer
Bryr man sig inte.
”Whatever. Ungen söker uppmärksamhet, det är allt.”
Jag är så OÄNDLIGT trött på alla som vill ta självmord
”Mitt liv suger, åh, jag kommer att ta självmord”
UPPMÄRKSAMHETSSÖKANDE JÄVLAR.
Jag är trött på ert oändliga tjat.
Visst, gå och ta självmord då! Skit i folk som
måste städa undan era kroppar, skit i folk som kommer
sakna er så jävla mycket, skit i allt, lämna det bara!
Jävla idioter.
Man fattar ju när det är på riktigt.
Man fattar när någon verkligen vill ta självmord.
Tror ni att det går över en natt?
Oh nej. Det märks. Långt i förväg.

Jag har bara en sak att säga till alla olyckliga:
Jag är olycklig.
Det betyder inte att jag tänker lämna allt
För jag bryr mig faktiskt
Om mina vänner.