Det är en lätt dimma på fönstret, jag känner hur en första tår kommer rinnandes på kinden. Jag vet hur fel jag hade, fan! Jag vet att du aldrig kommer hem igen, men ändå så väntar jag på att du ska öppna dörren så att jag kan säga hur fel jag har. Så att jag kan säga hur mycket du betyder ör mig. Jag vet att du aldrig kommer hem igen, men ändå så väntar jag varenda kväll på att du ska ringa bara en signal, jag bryr mig inte om jag blir utskälld jag önskar bara att du ska ringa, bara så jag hör din röst, din underbara mjuka röst. Jag kommer ihåg att du sa
- Även om vi är i olika kontinenter så är vi under samma stjärnhimmel, så vi är på ett sätt alltid tillsammans.

Jag vet att du aldrig kommer hem igen, ändå så ser jag på stjärnhimmlen varenda kväll. Varenda kväll tänker jag
- Tänk om, tänk om du kommer tillbaks.

För en gång. Skit samma, allt är slut nu. Jag vet att jag ska ta en dag i sänder, Jag försöker, jagh försöker så hårt!
Jag tar ett andetag, jag håller andan ett tag sen andas jag ut. Tårarna har slutat rinna, tårarna är slut. Jag håller hårt om ena tröjärmen som är nerdragen över knogarna, jag försöker hålla mig sansad. Jag börjar andas kraftigare och jag känner hur en panikångestattack börjar. Jag försöker att andas lugnt och fint, men nej det går inte. Jag andas kraftigt och jag kan höra mig själv säga att jag saknar dig, kom hem, kom innanför dörren och säg att du saknar mig lika mycket som jag saknar dig.
Men jag vet, jag vet att du inte kommer hem nå mer.
Andningen börjar avta, och jag kan tänka klart igen, jag kan höra hur telefonen ringer och antar att det är nån säljare.
Jag svarar med dåsig röst och den svarar :
-Hej,saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont.
- Jag...jag saknar dig med.
- Kan vi...
- Vi kan pröva. Vi kan testa en vecka.
En dag i taget säger dom. En dag i taget.