jag drömde inatt,
igen.
jag var glad,
jag var lycklig.
..tills jag vaknade
jag vaknade och upptäckte att jag låg
själv i min säng, helt ensam.
natten kommer och jag omsluts av lycka,
men varje gång morgonen nalkas
är jag alltid lika ensam igen.

vad är värre än att inse hur otroligt
ensam man egentligen är?

jag har full kontroll,
total kontroll över mig själv.
så länge jag har koll på mig själv
kan ingen annan komma åt mig,
än mindre såra mig.
för det är väl det värsta,
att bli sårad?
eller är det verkligen det?
är det inte värre att inte
släppa in någon alls?
jag börjar tro att det faktiskt kanske inte
är så hemskt att bli sårad,
smärtan går ju över.

är det en svacka?
kommer rädslan att gå över?
för det är det jag är;
rädd.
rädd för att någon ska komma in i mitt liv,
komma mig nära,
och överta den kontroll jag haft
för mig själv så länge.
men trots att jag är rädd
så är det det enda jag vill.
jag orkar inte ha kontrollen längre,
den är en tung börda att bära...


om idag inte var en ändlös landsväg
och inatt en vild och krokig stig.
om imorgon inte kändes så oändlig,
då är ensamhet ett ord som inte finns.