Det är din kärlek och din förtvivlan som håller barriären på plats
det är din smärta som som bygger den så hög
den är redan långt högre än vad jag förmår överbygga
kanske alldeles för hög för någon
tillräckligt låg för ingen
du låter den växa
ständigt,
även om du av hela ditt hjärta vill låta den falla
vill låta dig själv falla
falla i min famn
dyka ned i en trygg livmoder
låta den självklara kärleken skölja bort sår och smärta
din själs frihet ropar
du vill så hårt slippa lida
men det är just det som låter lidandet fortgå

jag kan leka svartängel eller vit
pundare eller prins
horan-madonnan förbannad eller offer
oskyldig, ny och oförstående
rynkad, vis och morfars varma hand
din gamla becka eller den nya
jag kan leka alla eller ingen
du kan se mig i några eller noll

du kan luta huvudet mot kudden
lukta tvätt medel från förr, prasslet av ny bäddat
du kan vila ögonen mot en orange famn av trygghet
då kan du vara världs van, erfaren och vuxen
men sen kan du vara liten, rädd och ett hulkande barn
sedan kan du sluta dina ögon och sova
sov i hundra år
den prins som kysser dina läppar kommer vara du själv
och det som sveper över dina ögonlock kommer vara världen
efter en evig sömn blir du kanske befruktad
miraklerna sker ständigt och du kan upptäcka dom
så kan du syna livet och börja väva igen
vart det sedan bär kommer du se att det också är hem
så ska jag se på dina stjärnor och le med rösten från din mun
då kan du se att en hand är öppen
och min famn alltid varit varm
kysser din själ ett av alla ögonblick
handplockat ur en rymd full med dina blå ögon och bruna fläckar
din lukt min suck av kärlek
då barriären har spruckit och du läser
att jag i rummet alltid älskat dig
och att tiden aldrig kan ändra något