Komplimanger, naiva stunder av ytlig bekräftelse förändrar inte faktum att ensamheten finns där. Att man i slutet av dagen kanske bara har sig själv.
Utan ord, utan känslan av att vara en likvärdig människa och utan varma kramar från någon som bekräftar detta. Tänk om man ofrivilligt är med i ett spel där känsloliv är obetydligt, där allt man är och har är sin kropp. Ett spel där den som bryter mot dessa oskrivna regler blir utvisad och ensam.

Tänk om man en dag kunde få känna sig som en människa.