Ett pianos sorgsna toner
ven genom luften
likt tusentals pilar
rakt in i hjärtat.

En man och en kvinna
såg försiktigt på varandra
med lätt sammanflätade händer.
De log per automatik,
för att sedan titta bort igen.
Bort mot ingenting annat
än det som kunde vara.

Förväxlade leenden
förvandlades snart till vemod.

Kvinnan såg drömskt ut,
ut genom fönstret
där tankarna speglades.
Tankar om vad som fanns
utanför deras tomma bubbla.
Livet som kunde ha varit,
men som nu var någon annans.

Mannen betraktade henne varsamt,
länge och väl.
Försökte se spegelbilden
av de tankar
som han hade på känn.

Hon var vacker
när hon såg sorgsen ut.

Kvinnan vände sig om än en gång,
varpå de delade olyckan
med ännu ett fördärvat leende.
Därefter, ingenting.
Ingenting annat än ekot
av det tidigare spelande pianot och
smärtan efter tusentals pilar.