Jag läste Gunnar Ekelöfs Eufori och skrev:

Jag sitter på bryggan i mina tankar tillsammans med dig, en
bok, glasögon och solhatt.
Det är morgon, men redan så varmt att man kan
ana dagens hetta i solskenet, som flödar över
de blanknötta bryggplankorna.

Jag tar på solhatten, glasögonen och tar fram boken.
Jag läser några sidor eller fler och tar en paus och betraktar
den stigande solen som sprider sitt nu vitare ljus,
strandens rallarrosor, svallande röda i förmiddags-
ljuset,
några humlor kring blommorna men inga knott bland alarna,
bladen som rörs mot havet… och aspen som rasslar i
vinden:
Tillvaron fylld av närhet och saknad omkring mig.

Som vore det morgonen efter återkomsten från en resa:
Man har souvenirer i väskan och bara uppackningen kvar.
Och man kan sitta och minnas de besökta platserna
minnas att något är i något, simultant början och slut,
minnas att detta är hemkomst likaväl som avresa,
minnas att närvaro och frånvaro är samtidiga inom oss!

Vara tillsammans i dagen, tillsammans med solens strålar
som möter min blick, bländande och starka,
med aspen som rasslar och sjunger,
med blommornas ljus som sträcker sig mot himlen och
lystrar
till det jag länge velat tala om men tvekat säga,
det jag inte vågar yppa ens om du bad mig.
Och det sjuder inom mig av mjukaste kärlek.

Och ljuset lyfter … Det är som om vågorna svallade
högre,
högre och högre mot solen i bländande vattenprismor.
Aspen rister och rasslar, dagsljuset flödar
och allt som var närhet och saknad är nära och saknat.

_

Du talar om alltings fullbordan
det enda tänkbara, för oss alla.


Margareta Jarskog

(Svar på Gunnar Ekelöfs Eufori.doc)