Din hand
mot min något immiga
glasruta.
En tanke,
en timma,
ett förfruset leende senare
stod hela handen
i brand.
Jag injecerar
inspirationen
i ditt blod,
på nytt,
så låt varje minut
rinna ut
och flyta bort.
Som en blytung tanke
mot ett nästan
bländande vitt
underlag,
föds röda fotsteg
i den alltför svarta snön.
Jag vill se
varenda minut
med dina ögon,
med dina händer,
innan vi förblöder.
Känner du
luften som rusar förbi
under ditt skinn,
tätt intill
mina berusade lungor,
tätt bakom din skugga?
Nu letar drömmarna
efter oss
i den nedblåsta skogen
bakom oss,
där vi står och tittar,
utan att säga något,
utan att andas.
Sedan tänker jag att
\"det stora blåa\"
drabbar nog mig också
tillslut.

Och du är bara
så oerhört vacker.