Varje morgon jag ser mig själv i spegeln
så ser jag i ögonen
förälskelsens heta brand

men själv känner jag i allt av mitt inre
att den människan känner jag
egentligen mycket litet,

det är precis som att ju längre jag lever
så är det som att den personen
blir alltmer som en främling för mig

varje morgon skådar jag
denna blixtförälskelse som om det sa klick
för första gången och ändå känns det
i mitt inre att jag i alla fall inte är
den sortens romantiska person
som faller pladask första gången
jag ser någon,

en främling i mina ögon känns som någon
det skulle kunna tänkas vara värt
att lära känna
men då vill jag att denna någon
också skall ta god tid på sig
att utveckla sina eventuella känslor för mig
vad de sedan än skall komma att bestå i