Och vi greppar sådant som ingen förstår, sådant människor vägrar att förstå, och vi skapar musik. Får trumhinnorna att motvilligt dansa i takt med melodin som vi aldrig skapade, och det fanns en man där, som alltid log. Skrattade åt pojken med tovor i håret som alltid gömde sig i hörnet, smälte in i väggen och det skrämmande hur väl det matchade hans gråa hy. Mannen pekade någonstans vid hans hjärta, mot sådant som aldrig skulle komma att täcka hans egna muskulösa kropp. Han var avundsjuk, aldrig så svartsjuk som någonstans i november.

Och pojken delade själ med stenväggen, aldrig så rädd som i hösten, bland löv och kvarglömda minnen som alltid skavde, brände hål i huden och stämplade dig för livet, för allt annat än sådant du själv är skyldig för. Men han log ändå, av osäkerhet och till största del för att han lät sig falla skoningslöst för det icke påtvingade grupptrycket. Och båda lät tårar rinna nerför tinningen i ensamheten, på natten då dem tror att ingen hör delar dem en hemlighet, likt ingen annan.

Och det fanns en flicka med någonstans i refrängen, en kvarglömd ändlös ton som etsade sig fast i hjärnan, spelade upp en sång om hur änglarna ärrade hennes hud med rakbladsskämt och en kvinna såg med stängda ögon hur hon dog, om och om igen för att sedan falla in i trans bland inget annat än såkallade djävulens upptåg. Och kvinnan ville inte vara stor, inte vuxen längre runt speglar som alltid visade lite för mycket då bilringarna växte större än verkligheten tillät, och det var lite för ärligt, då december var oundviklig.

Och flickan dansade i sina drömmar, fantiserade om ett liv utan fingrar och den påtvingade självförstörelsen som alltid smög sig runt i ögonvrån och satte sig i matstrupen, och det gjorde ont i henne. Samtidigt som kvinnan letade efter något i december, en vintersanning som ingen annan en hon själv var kapabel till att tro på, och flickan sökte tröst, i sådant som ingen annan än dem, skulle komma att förstå.