Något så jävla abstrakt att det inte ens intellektet kan gripa tag om det.
Kanske är det just det som är så fascinerande, just det som driver sökandet hos varje människa, men det skrämmer mig och lämnar tankarna en alldeles för stor plattform.
Jag vill slå mig fri från ett liv präglat av rädslor och regler, slå mig fri från tankemönster och tankspriddhet.
En mur av rädslor att gömma mig bakom och skydda mig själv. Men det enda som gör motstånd mot mig är jag själv.
Så rädd för att förstöra något som skulle kunna bli bra, så rädd för att göra och vara fel.
En ren inbillning om att jag är omöjlig att tycka om, jag vet om det men teorin funkar inte i praktiken.
Tanken har paralyserat så nu kan jag bara använda ord som mina vapen,
Du ska få veta vad mitt hjärta nynnar om på nätterna.
Jag ber, jag ber till stjärnor och planeter om att detta ska gå vägen.
Jag vill slå mig fri.
Aldrig har en människa gjort sånna intryck på mig, jag har aldrig mött någon som dig.
Inte heller har min själ det, inte heller mina sinnen, inte min kropp.
Jag är rädd för det som jag inte vet något om än.
Men kanske så ångrar jag hellre att du får veta det här än att jag ångrar att jag aldrig sa någonting. Ja, jag ångrar hellre det, jag vill bara skrika ut det!
Jag ber, jag ber till stjärnor och planeter om att detta ska gå vägen.
Jag vill slå mig fri.