Det är som en exploderande doft av järn när någon sliter av dina snustorra, trasiga trosor.
Dina händer är uppbundna och du kan inte gömma ditt ansikte, det är som att be om att få spilla tårar i hans händer.
Det är alldeles för mycket naken hud du vill skyla, för många ärr du vill dölja.
Magen har inga klädeskanter att hänga över men den viker sig ändå, det är som att du sparar på andetagen.
Allt det här på en och samma gång, det är så det känns.
Samtidigt som du vill vara elden, infernot, flamman ur det där glödande kolet som sätter hjärtat i brand.
Du vill vara vattnet som bär livflottar till honom när han är på väg under ytan, ja vattnet som kan tränga igenom alla hinder. Sipprandes, forsandes genom rötter och takrännor.
Du vill vara vinden som leker i håret en ljummen sommarkväll, fläkten som blåser liv i trädkronorna, bjuder in till lite lövsång.
Du vill vara solen som värmer den vinterbleka kroppen, solkatterna som jagar varandra i hans ansikte. Du vill vara ljuset när solen inom honom har slocknat.
Allt det här på en och samma gång.

Det är så det känns.

Jag är elden, vattnet och vinden, jag är solen.