Himmelen bar på gråa moln som hängde ner liksom en marionettdockas armar hänger i ett par trådar. Men på ett ställe skymtade en springa ljus där molnen för en stund spruckit upp men redan börjat bredda sig över den enda ljusa yta. Som en strupe ,i en kropp laddad med ångest, börjar snöra ihop sig, på samma sätt försvann det enda sken som gjorde sig närvarande.
Tänk dig att hjärtat börjar skena iväg i takt med strupen som inte inbjuder andetagen på det gamla vänliga sättet, tänk dig då hjärtats slag, det är åskan.
Åskan som sprider sig utmed himmelens gråa skala, sen kommer regnet, inte lika salta men minst lika många som dina tårar.
Jag tror nog att himmelen, det är Du.