Jag längtar till landet som ännu är,
ty allting som var, är jag trött att begära.
Som droppar möter landet mina fingrar,
och som droppar förångas det
hastigt
omkring dem.

Händerna förnimmer,
och händerna förnims.
Jag känner mig för dem,
genom dem,
och i dem.

Händerna förnimmer,
och händerna förnims.
Jag känner intet mer,
och inte heller
vad
jag känner.

Vem vet att tolka rätt
när allt har samma mål?
Och vem kan söka det
som inte är
när vi inte
känner detta?

Det ena:
en förutsättning
för det andra.

Och om polerna delar gräns
var jag den första
att stanna där.