Det finns
en istid i mitt liv
kall och svår
fylld av förfrusenhet

och en förlängd förlamande skräck
som ännu skrämmer mig

Varje gång
ett barn lider oförskylt
rispar vassa istappar
sår i mitt inre
i blödande smärta
spricker brännande bilder fram
genom istäcket

De slog mig
fast jag redan låg på marken
Sparkade om och om igen
mot mitt underliv
mot mitt huvud
Jag låg stilla
med blodsmak i munnen
mot den hårda asfalten
Kräktes av rädsla
kissade på mig av skräck

De sa
jag hade för liten skolväska...

Det är som om
jag ligger kvar än
offrad mot den svarta asfalten
krampaktigt hållande
min lilla väska
Oförmögen
att i egen kraft
våga resa mig

Det är så kallt omkring mig Gud
så isigt ensamt
längst därinne...

de grymma barnen
har vuxit upp
men ser med samma ögon
på min lilla väska