Det kanske är olämpligt att jag sitter och skriver sånt här. Men samtidigt så kräver historien att få bli berättad.

Han var en annorlunda person. I sin ungdom drogs han aldrig till flickor, de var ointressanta. Nej, där fann han mer tillfredsställelse hos djuren. Han älskade dem. På sitt sätt, inte deras.

Så föll det sig så att han fick anställning i närheten av ett stall, där det fanns betydligt fina och dyrbara hästar.
Hur det tragiskt skulle sluta, hade man kanske kunnat förutspå, med kännedom om mannens lustar.
En av de dyrbara hästarna, var nära att dö av de skador hon fick.

Han fick gå från sitt arbete, och höll sig hemma hos sin gamla mor. Han vågade sig inte ut i dagsljus, utan höll sig alltid nere i källaren, styrkande sig för att våga sig ut när mörkret lagt sig. Han hade en enda vän, som han vågade sig till. Behöver jag berätta att obehagliga telefonsamtal förekom, och att hans mor tog mycket illa vid sig. Syskonen led. Det pratades.

Modern har nu flyttat och han sitter fortfarande i sin källare.

Att sånt här ska behöva hända.