Så var det till salu, det första barndomshemmet. Öppen visning. Nyfiken var jag att åka hem till byn, för att ånyå se huset. Lite orolig att vi skulle vara de enda som skulle komma. Min man och jag hade kommit överens om, att vi skulle säga att vi funderat på att flytta ut på landet, så vi tittade oss runt lite grann, men just det här kanske inte var något alternativ för oss. Detta skulle vara ren och skär lögn, bägge uppvuxna på landet, och utan längtan tillbaks.

På tomten fanns numer två hus, det gamla och ett nybyggt. Det var fint allting, gick en liten runda i vart och ett av husen. Utan att bli påflugen av mäklaren, det var många som hade kommit. Det var roligare att titta runt på tomten. Den som beträtts av glada barnafötter. Minns hur jag slog till en geting så den stack mig på näsan, som svullnade upp till clownformat, och hur jag skyllde svullnaden på min tandlöse lillebror, att han skulle ha bitit mig, just där. Den lilla bäcken, som jag mindes som stor, men idag såg liten ut, när vi stod där, nästan på huvudet lekandes med barkbåtar. Backen där jag på våren \"kloppade vajern\". Blicken for ut över det snöiga gärdet, där en julafton en tomte kommit farande. Det var tyvärr ett otäckt minne. Trodde ju att det var pappa som klädde ut sig till tomten, mina äldre bröder sa ju att det var så, men han var ju inomhus med oss andra. Så jag trodde att jag hade haft koll på läget, hade fått mina julklappar och allt var frid och fröjd. Och så kommer denna figur farande..kommer ihåg hur hysteriskt rädd jag blev..hur otäck hans mask var..hur jag blev som is..sen öppnade jag munnen..och ingen, absolut ingen visste att jag besatt en gigantisk kunskap om användandet av svordomar..detta blir jag så gott som varje år fortfarande påmind om..
På tomten fanns också en stor sten, som jag brukade klättra upp och spana efter pappa, när han skulle komma hem från jobbet. Denna sten var numer ynkligt liten..

Det var så skönt att vandra runt där bland minnena, minnen som bara var mina.