Jag är med mina vänner.Manliga vänner.
Vi är på väg till en pub, men vi får oväntat "besök" på väg till denna pub så kommer det fyra st människor som inte vill väl. De tar fram sina vapen, hotar oss. Jag vet att nu är det kört, nu måste jag träda fram.

Mina manliga vänner försöker att hålla mig tillbaka, jag blir arg på dem för att de inte låter mig göra det jag kan. Sliter mig loss. Går framåt mot förövarna.
Det tittar på mig med ett hånande leende.

-" ey bruden vad ska du göra va?"
-" Ni gör bäst i att gå"
De skrattar åt mig. Hånar mig.
Jag känner att förvandlingen är på väg.
-"Gör er själva en tjänst och gå härifrån!"
Tystnad.....
Jag känner hur jag blir starkare, mina tänder växer. Jag är en dödlig aggresiv panter. En panter i en människokropp. Mina ögon blir kattögon, mina tänder blir huggtänder, mina händer bli kattliknande, enorma klor. Jag är beredd att döda. Jag ger ut ett enormt vrål, ett morrande från en panter.
Jag går närmare.

-" ey, vad fan händer? Vad är det  med henne?!"
Jag kan lukta mig till deras rädsla. Mina instinker är att döda. Skydda de mina.

Mina vänner ser på med förvåning, chock, skräck.
Jag vet att jag har mkt att stå till svars för. Men jag struntade i alla så länge de kunde leva.
Jag spännde ut mina klor, redo att attackera.
De började springa. Mina ben, var lika starka som en panters bakben, jag hoppade högt och långt, fick tag på en av de. Slet ur vapnet hur hans hand.
-" Jag varnade er!!!"väste jag fram.
-" snälla tjejen, kattjejen, jag menade inte att göra något. Allvarligt!!"
"Jag tror er inte! väser jag fram.
Jag lägger mina långa vassa klor på hans kind. Och river till. Blodet sipprar fram. Han kvider av smärta. Hans rädsla lyser i ögonen.
Jag njuter! Jag skyddar de som betyder något för mig. Kosta vad det kosta vill. Jag gjorde det jag kunde. Jag räddade våra liv.

När attacken var över, så var jag tvungen att stå till svars. Mina manliga vänner stod på avstånd först. Jag var trött och sliten. En förvandling tar på krafterna. Jag sätter mig på trottoarkanten, trött, ledsen för att de inte kommer fram.
Det kändes som att en sekund var en timme lång.

Jag ger upp, tror att jag hade förlorat mina vänner genom att visa mitt rätta jag.
Men då känner jag en hand på min axel.
-"Jenny, varför har du inte sagt ngt. Vad var det som hände egentligen?"
-"Jag är född sådan, så länge jag kan minnas har jag vart hälften panter.Men jag kan bara förvandlas när jag känner ett hot."
-" Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag är tacksam för att du räddade våra liv. Det kommer ta tid att smälta det här. Men du är forfarande min vän!"

Jag kände en sådan frihet över att äntligen kunna vara den jag var om det kom till Kritan. Mina vänner levde pga den sidan jag aldrig har kunnat visa för de som betyder mest.
Men nu var jag den jag var född att vara. Och det var den starkaste känslan jag hade upplevt.

(En konstig fantasi, jag vet.Men ibland så kanske man vill vara ngt man inte är för att kunna orka med den man är, eller?)