Självförakt i all dess prakt!
Jag avskyr mig själv. Mitt sätt att tänka. Min kropp som är på tog för rund i dagens läge.Jag orkar inte heller göra något åt det. Mina kläder kan jag snart inte längre ha. Men spelar det någon roll? Jag gör i alla fall ingenting. Ingen ser mig ändå.
Jag kan lika bra gå som jag går.
Livlös och tom.
Ett kaos av känslor och tankar som gör mig illamående av bara synen av mig själv.
Där är hon, hon ser tillbaka på mig i spegeln. En 27 årig, finnig, överviktig, blekt slitet hår.
En trasig tand i käften, och en död  blick sedan länge.
Hon har blivit en bra skådespelare.
Lite smink så tar det bort det mesta. Ingen ser, inget vet.
Jag ljuger så hårt för att ingen ska veta vem jag är.
Vad jag gör mot mig själv
Jag ljuger för mig själv för att jag står inte ut med verkligheten.
Jag dränker mig själv med diverse medel för att få ett uns av ro i min trasiga själ.
27 år gammal, kunde lika bra ha vart 72. Tröttheten överbemannar mig. Jag har inte en chans.
Hoppet försvann för ett bra tag sedan. Det försvann då jag år efter år hamnade på ruta ett igen.
Vissa säger att livet är fullt med motgångar, och att man blir testad.
Möjligt att det är så. Men då har jag torskat på det här testet.
IG i röd spritpenna! Där sitter det, stämpeln på mitt iiv.

IG