En av de afrikanska kolsvarta, kalla nätterna var till ända, ännu en. Den
glödande solen var på väg upp för dalens runda former, snart skulle den
svämma över kullarnas runda toppar och strömma in i dalen då ännu en av de
afrikanska, glödande heta dagarna ska ta sin början, ännu en.
Ett apelsinträd vecklade ut sina blad, som apelsinträd alltid vecklar ut
sina blad efter en isande kall och skrämmande mörk afrikansk natt, ännu en.
Trädet sträcker ut sina stela grenar efter natten mot morgonens himmelvalv
för att låta sina frukter dia av den citrongula sol som sipprat in mellan
kullarna.
Trädet är dalens enda apelsinträd, ett ungt träd, nyss moget för sin första
skörd av apelsiner.
Trädet såg inte fram emot den kommande dagen, Värmen gjorde dess frukter
tunga och grenarna slappa och trädet visste att snart skulle det vara
tvunget att släppa taget om sina älskade frukter för att låta dom dunsa i
marken till att ligga och ruttna bort under trädets egna grenar.
”Skulle det bli lönen för mödan? Undrar just om jag måste låta den första
frukten falla redan idag?” Tänkte trädet för sig själv, men väntade sig inte
något svar. Något svar fick inte trädet heller.

Natten var över, klädd i svart hade den varit, kompakt och kylig, men nu var
den över och omgivningarna tömdes på det svarta, kompakta, kyliga och
fylldes sakta med sol och dag. Morgonen var på väg, och en unge mötte den
uppgående solen med äventyrssvulten blick och med ben som önskade få springa
sig trötta och ströva i timmar för att mätta det äventyrssvultna. Så när den
glödande solen nyss passerat horisonten till fullo gav barnet sig i väg för
att upptäcka världen omkring med sin moders ömma förmaningar om att vara
hemma till skymningen i hasorna.
Barnet hetta Jahidda, och Jahidda tänkte upptäcka världen dagen rann ut i
kväll och natt.

Alla spår från nattens mörker och kyla var borta, dalen där det unga
apelsinträdet bodde var till bredden fylld med solljus och värme. Om trädet
inte varit så fast rotat i marken skulle det gärna ha förflyttat sig upp mot
de västra kullarna där det fortfarande fanns svala fläckar av skugga, men
som sagt; eftersom trädet var så fast och ordentligt till den grad rotat i
den torra afrikanska lerjorden gick det inte. Trädet stod istället där det
stod och önskade att ett litet magiskt regnmoln kunde bestämma sig för att
slå sig ner över dess krona. Trädet tänkte sig att molnet och det själv
kunde bli goda vänner och kanske skulle det ensamma apelsinträdet känna sig
mindre ensamt och ledset när det till sist skulle bli tvunget att låta sina
frukter dimpa ner i marken för att ruttna under dess egen krona. Trädet
önskade att det skulle kunna hålla ut ett tag till, men anade att den
glödande dagssolen kanske skulle ta kol på den önskningen ganska snart.

Det var en strålande, solgassande, varm, svettig, urlakande, dag för ett
barn som Jahidda, barnets ben tog fortfarande marken glupskt under sina
fötter för att mätta det äventyrslystna, men önskade att snart få vila. Och
det skulle benen snart få för Jahidda viste att det varma ökenlandet skulle
sluta sig kring en oas om inte allt för lång tid, en dal där Jahiddas moster
brukade vila när hon var tvungen att vandra ökenlandet fram för att komma
till grannbyn där det bodde en vis som man kunde rådfråga om man själv hade
varken råd eller svar.

Apelsinträdet i dalen som längtade efter ett moln och en endaste droppe
vatten på dess torra rotsystem kände sig ledset. Frukterna kändes tyngre än
någonsin en dag som denna och den torra afrikanska lerjorden verkade skratta
trädet rakt upp i stammen, bara väntandes på att få ta emot det unga
apelsinträdets frukter.
Trädet funderade på om det kanske var lika bra att låta släppa taget om ett
par av frukterna, och då kunna få mer styrka att hålla fast vid de andra
iallafall en dag till. Om ett djur bara kunde plocka apelsinerna så att all
möda med frukterna iallafall skulle kunna nära någon annan, önskade trädet,
men viste att det troligen inte skulle ske. Dom få djur som levde i dalen åt
annat än apelsiner och citrusfrukt, chansen att ett djur som faktiskt skulle
uppskatta en apelsins saftiga kött och syrliga smak skulle passera var
minimal. Dalen var tyst, solig och tom på apelsintörstiga djur en glödande
het afrikansk dag som denna.

Barnet som var på väg mot en dal med kvicka steg och med äventyrslysten
blick kunde nu se sitt mål alldeles nära. Jahidda kände hur en plats i
skuggan skulle göra gott nu när solen var som högst på det blåa himlavalvet.
Barnet anade att om det på någon plats vankades äventyr här i världen var
det i en grön dal som den.
När ungens ben äntligen nådde de första träden vid änden av dalen kändes sig
ungen nyfiken och äntrade det lummiga, gröna nästet av kullar och blad med
ögonen uppspärrade på jakt efter det efterlängtade äventyret.
Mosterns beskrivning av platsen stämde, vid kullarnas kanter växte det
krokiga träd med sträva blad och runt om grönt gräs som stod alldeles stilla
i den tysta, soliga dalen.
Som mostern hade berättat var området i mitten mellan alla kullar tomt på
träd, där växte det blommor i sprakande färger med blad som sammet och
längst bort i det västra hörnet av dalens skyddade område porlade en tunn
silvertråd av bäck ner i ett kanske två meter runt vattenhål.

Apelsinträdet var just i valet och kvalet om det faktiskt var tid att släppa
dom saftiga frukterna till marken, när en vindpust smekte dess torra stam
och trädet såg ett djur gå förbi utan att ta någon notis trädets existens.
Djuret var sällsynt här i trakten, en tvåbenad sak utan päls förutom på
huvudet där ett svart ris spretade mot öst och väst och norr och syd, åt
alla håll och kanter.
Den tvåbenta gick mot det lilla vattenhål som var beläget längst bort i
västra hörnet av dalen.
Trädet såg spänt efter tvåbeningen för nu undrade trädet om det inte var så
att lyckan ändå slagit till, för var det inte så att den sortens tvåbeningar
smaskade apelsinfrukter med glädje?

Efter att svalkat sin sträva hals och tunga med det friska vattnet såg sig
ungens äventyrsstinna ögon om i dalen. Omgivningen var full av upptäckter
att göra, tänkte Jahidda. Den första av upptäckter råkade vara ett ensamt
träd, det ensamma träd som växte i mitten av dalen. Det såg ungt ut, tunt
och gängligt sköt det upp på höjden med skeva grenar som letade sig kors och
tvärs ut i atmosfären och som klotformade droppar tyngdes grenarna ner av
stora orangefärgade frukter. Jahidda viste nu vad det var för ett träd, ett
apelsinträd; Jahidda viste också vad nästa äventyr skulle bli.
Ungen reste på sig och gick målmedvetet mot det gängliga trädet.

Ett träd kan ha svårt att uttrycka lyckokänslor fysiskt och om den ändå
försöker med detta syns det troligen inte för ett ovant människoögda, men
när trädet såg den lilla ungen stå under dess lövverk och sträcka sig efter
en dess saftiga frukter skedde ett explosionsartat fyrverkeri av lycka i
hela dess kropp.

Jahidda sträckte sig efter den närmsta apelsinen. Besviken insåg Jahidda att
den närmaste apelsinen satt allt för högt för att ett barn som Jahidda
skulle kunna nå den. Svettig och ansträngd till det yttersta hoppade och
sträckte sig Jahidda efter apelsinen, men apelsinen förblev allt för långt
bort för ett barn som Jahidda att nå.
Barnet såg besviket upp mot skyn och önskade att apelsinen kunde komma
närmre. Då hände något som fick Jahidda att skvätta till och hoppa högt, en
hand kom nästan som ur intet; grabbade tag om den orange, saftiga frukten,
och Jahidda snurrade runt där stod en kvinna med en stor leende mun och röd
klänning. Utan att säga något gav hon Jahidda apelsinen och ställde sig
sedan och plockade fler frukter från trädet som hon la i ett sjok av tyg,
format som en påse.

Ett apelsinträd som länge väntat på att få skördas känner alltid en stor
tillfredställelse när frukterna lämnar dess kropp. Kanske lika stor som när
ett trött och svettigt barn som kämpat efter att nå dom äntligen får känna
saften från dess smakfulla kött och kan luta sig tillbaka under trädets
skuggiga krona och undra vilka nya äventyr som kan visa sig innan natten
rinner in.