- Vad tänker du på just nu?
- Vet inte om jag ska vara helt ärlig.
- Hur kan man inte veta vad man tänker, men ändå veta att man tänker? För jag såg att du gjorde det.
- Jag glömmer fort, om jag tänker och någon frågar något glömmer jag vad jag tänkte på...


Jag fick i uppgift att skriva ner vad jag tänker på, eftersom jag glömmer så fort.
Läkaren sa att det kunde bero på sömnbrist,
men jag vet att psykologen tänkte på något helt annat.
Jag visste att det skulle innebära början på något gammalt att börja träffa psykolog.
Allt man försökt förtränga kommer fram,
Många vill veta vad man tänker, men varför?
Vill man egentligen veta eller tror man bara att man vill, är man beredd att höra svaret?
Hur kan man veta att den personen man frågar inte hittar på eller ljuger för att lugna den som frågat?
Alla vill inte dela med sig av det enda som är helt privat, en del personer vill ha sin integritet kvar.
Men om ni nödvändigtvis vill veta vad jag tänker så visst,
men bered er på att ni kommer spyende springa VÄLDIGT snabbt långt bort från mig.
Ni tror att jag oroar mig för skolan eller kanske planerar hur jag ska utföra mitt nästa misslyckade självmordsförsök?
Där har ni fel, jag och min andra själ planerar hämnd, hämnd mot dom som någonsin gjort oss illa.
Hänga upp dom med krokar i ryggen och sakta dra en rostig kniv genom deras äckliga skinn.
Dom ska få känna all den smärta dom åstakommit mig väldigt långsamt.
Vi har räknat ut precis hur jag ska gå tillväga. Börjar med lite småaktig tortyr, alltså sånt som jag gjort på mig själv på grund av deras handlingar och ikke-handlingar. Jag ska börja med att binda fast dom. Sedan ska jag göra dom riktigt panikslagna genom att berätta i detalj vad jag ska göra med dom.
Jag ska sticka massa nålar djupt in i deras handleder, jag ska strimla armar och ben och slå dom med en hammare.
Sen väntar jag ett dygn, för att jag ska trycka hårt på blåmärkena och dra bort sårskorporna som blivit under dagen.
Jag ska göra ett djupt snitt i deras magar och hälla syra i det. Jag ska skära längs med sidorna på deras nu gravt misshandlade kroppar.
Och sen ska jag långsamt dra av skinnet och hälla citronsaft och salt på de flådda avskummen.
Sen ska jag strypa dom med sina egna tarmar. Eller bara låta dom ligga och förblöda, jag vet inte riktigt än...
Det blir nog några av varje, och dom som jag inte stryper ska se och höra när dom andra blir strypta.
Men det lär nog bara förbli en ljuv drömm... Den psykiska smärtan lär nog ta död på mig första och äcklen går fria.
Psykiskt smärta är svårare att hantera än fysisk, varför blir bara fyskiska brottslingar inlåsta?
Alla borde få en andra chans, men om dom gör om samma skit igen borde dom avrättas.
Det är det bästa för alla parter, de flesta människor som begår brott vill ändå dö, varför inte hjälpa dom?
Vi vill att alla ska må bra, men vi orsakar bara ännu mer smärta i den plågade människans värld.
Alla hör inte hemma här, det finns ett bättre ställe för alla. Men för att komma dit måste man lämna den fysiska världen.
Varför kan inte alla bara krypa ut ur sina skal och lämna världen tillsammans?
Människan har alltid haft ett stort behov av att kunna flyga, har ni aldrig undrat varför?
Kan det bero på att vi egentligen har vingar? Vi längtar bort från vårat skal som vi kallar kropp.
Men bara för att man är ängel är man inte god, det finns goda och onda andrar.
Alla finns inte i samma dimention och då kan dom inte göra varandra illa.
Jag vill dö, jag har en dödslängtan utöver det vanliga. Jag vill flyga, jag vill bort från all smärta jordelivet orsakat. Min högsta önskan är att få bli skyddsängel. Få ge goda råd till någon och se om den personen tar det rådet. Det måste vara ett spännande jobb...

Jag sitter på mitt rum och lyssnar på Vintersorg samtidigt som jag skriver poesi. Inom alla konstformer brukar det finnas smärta, vrede och sorg. För att bli en bra konstnär krävs det ångest och ren skär smärta. Om man sedan kryddar med ilska blir det perfekt. Lyckliga dikter når inte riktigt fram. Om man skriver om död, ett snett samhälle eller någon annan sorts smärta och orättvisa når den mycket längre. Det är ju känslor som man lätt tar till sig, man tycker synd om andra och så vidare. Jag tycker inte man ska tycka synd om andra, det hjälper inte någon. Antingen hjälper man personen eller så skiter man i personen, så lätt är det. Tycka synd är bara korkat. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill att folk ska låta mig vara. Vill dom mig något så prata på, men vill ni bara beklaga det jag varit med om blir jag bara förbannad. Och den som gör mig förbannad ska frukta mig, för någon gång i tiden ska jag hämnas. I den fysiska världen eller som ande spelar ingen roll. Som ande kan jag skrämma skiten ur er.








- Har du med dig det du skrivit?
- Ja, jag har tänkt en del på döden, eller rätt mycket...
- Hur då menar du? Självmord?
- Njae, eller mord och självmord. Står inte ut med mig själv så jag tänkte skrämma folk till hjärtattack som ande.
- Det var ett ovanligt sätt att tänka på döden. Det brukar vara en lättnad eller sorg inför döden, men du ser det som hämd?
- I princip, jag känner inte sorg, jag längtar. Döden är mitt mål, det jag strävar efter. Men jag kan inte vila förrän jag hämnats.



Psykopat eller inte psykopat? Det är frågan... Är man psykopat när man till varje pris måste hämnas allt illa man råkat ut för?
Eller är man bara en förbannad ungdom som är vilsen i livet? I såfall kan en förbannad ungdom bli väldigt farlig. Och om den ungdomen hinner växa upp och bli vuxen är den personen ännu mer hämndlysten. Den personen har planerat ut allt in i den minsta lilla detalj, men bryr sig inte om ifall han åker fast. Han kan ändå bli befriad av döden som är hans mål. \"Psykopater\" vinner om dom får hämnas, men dom förlorar inte om dom dör.