Jag och P äter middag ihop. Han har kommit hem från ett läger. Vi har inte setts på en vecka. P är min vän.

Ibland känns saker som om de är på allvar. Verkligen på allvar. Som om detta är Ögonblicket Som Kommer Förändra Allt. Som om det som händer verkligen händer. Det är inte bara en upplevelse av vad som händer.

Men så kommer morgonsolen in genom fönstret och allvaret är borta och kvar finns en generande känsla, eller ingen känsla alls och hur förklarar man det?

Det har gått två veckor sen jag såg H och en vecka sedan han ringde sist. Det är därför jag och P äter middag ihop. Så att jag ska sluta tänka på H. Det är min plan, som P inte vet om. Han behöver inte veta.

Så ringer H till P och frågar om de ska \"hitta på nåt\". P tittar på mig över bordet och säger att han ringer tillbaka.

Jag tappar aptiten. Får sådär kallt ont i magen. Som om kroppen stängs av en sekund, och när den sätts på igen sen är ingenting detsamma.

H ringer inte mig.

Jag tänker \"Vaffan\".
Så tänker jag. Vaffan?

Jag kan inte äta klart. Jag kan inte ens tänka klart.

Jag drar till H för lite konfrontation. \"Jag är så trött på det här\", vill jag säga. \"Jag är så trött på att du gör mig illa. Sluta med det.\"
Såna saker rabblar jag för mig själv i mitt huvud.

Men så långt kommer jag inte för jag träffar honom på gatan, han är på väg \"till E\" (en vän i fucking Södertälje. Södertälje! Skitlångt dit ju!).
Jag säger \"Kan jag följa med?\"

Han säger \"Mmmm...\"

Vi åker till T-Centralen ihop. Under hela tunnelbaneresan har jag Jeff Buckleys Hallelujah i bakhuvudet. Vet inte varför. Det sorgliga över hela situationen kanske. Att det är så sant. Det blir inte mer än så här. This is it. Och det sorgliga är att jag tror att jag måste nöja mig.

Det kanske blir bättre i morgon.
Han kanske sms:ar mig.

Vi stiger av och han säger \"Jag tror jag åker ensam till Emma.\"

Jag säger \"Jag vet\".

Vilket är helt sant. Klart jag vet. Jag har alltid vetat. Jag visste hela tiden.

Han drar mot pendeltågen. Jag går till min perrong. Jag gråter lite. Jag vet inte varför.
Jo, jag vet. För att jag kommer på mig själv med att kolla på trapporna till tågen och hoppas att han ska komma tillbakaspringande.

Det jag gråter för är att jag inte kan låtsas längre. Han kommer aldrig springa tillbaka och jag må ha älskat A men innerst inne visste jag. Men jag låtsades och försökte så länge, så länge för jag ville så gärna vara med någon som aldrig skulle såra mig.

När vi pratade om att vi skulle gifta oss i Tokyo visste jag någonstans att jag inte skulle vara där. Det skulle aldrig bli av.
Jag sa åt min hjärna att vara tyst. Låtsas man att det ska hända så kanske det händer.
Vi pratade om barn. Vi pratade om barnens namn. Men hela tiden visste jag. Kanske gjorde han det också.

Jag grät för allt det där idag.

Det var fest hos Staffan senare. Jag var lite tråkig. Jag tänkte på Jeff Buckleys Hallelujah hela tiden. Sedan gick jag hem ensam, längs de frostiga gatorna och grät och tänkte samma tanke om och om igen. \"Det blir inte mer än så här\".

Det blir inte mer än så här.

Men sedan, när jag satte nyckeln i låset tänkte jag \"Vad är det som säger att jag måste nöja mig?\"