Jag hittade ett gammalt kort på mig, taget i en fotoautomat. Man ser inte att jag har tandställning men jag vet att jag har det. Däremot ser man att jag är söt. Jag har långt, rött hår i snedbena. Jag är fjorton år.

Jag har fin hy och rosiga kinder. Allvarligt stirrar jag lite vid sidan av där man ska stirra i en sån där automat. Kortet har fått en fin patina av att ha legat i en låda i sjutton år.

Självklart tyckte jag att jag var fulast i hela skolan. Och därmed världen. I alla fall i de södra förorterna.

Jag hade svart polo. Det hade man i början av nittiotalet. En gång fick jag låna Richards Champion luvtröja och då tänkte jag nån sekund att jag kanske inte var så ful. Alla vet att det äldsta tricket i boken är att låna en killes tröja. Då måste man ju lämna tillbaka den sen.
Och Richards Championtröja var dessutom helt ny. Han lånade ut sin helt nya Championtröja till mig.
Lycka.

Jag satt på tunnelbanestationen på väg hem den kvällen och luktade lite på kragen medan jag väntade på tåget. Den luktade sportparfym.
Kanske var jag inte så ful? Om jag bantade lite skulle jag i alla fall kunna bli okej. Kanske.

Sen sa Richard att vi kunde vara ihop men han ville inte att vi höll på och hälsade och så i skolans korridorer. Nej, det skulle bara kännas pinsamt.

Så jag var nog ful ändå.

Sedan åkte vi till Tunisien på klassresa och vi gjorde allt man skulle på hotellet. Låg i solstolar, badade i poolen, drack läsk. Jag hade en svart baddräkt med vita små prickar. Jag skämdes lite för min figur. Martin sa \"Vad snygg du är\" och jag svarade \"Du är också ful\" eftersom jag trodde han skämtade.

Sjutton år senare får jag veta att han inte skämtat alls. Och jag inser att jag inte hade behövt skämmas.