Klockan är snart ett och jag kan inte sova. Tankarna bara mal och mal och mal och allt jag kan se (framför mig) och tänka (högt, högt, högt) är det Där.
De där. Det där hemska. Och allt jag vill är bara att få sova, läka, och glömma.


Jag trodde verkligen inte att det skulle sluta så här. Jag trodde att jag visste bättre, att jag var starkare och bättre än att bli utsatt för Det. Där. Igen.
Jag trodde att han tyckte om mig – inte henne (henne som jag redan hört om, men vägrat tro på.)
Hon den där, men dålig hy, bra språk och gnälltendenser som jag Vet kommer att driva honom till vansinne.
Och jag älskade honom.
Högt.

Och allt jag kan just nu är att gråta. Och vaka. Och önska att alla tankar och minnen och smärta skulle försvinna.
Jag önskar att det var mig han ville ha. Jag önskar att jag visste vad jag ska göra. Jag önskar (så otroligt mycket) att han ska inse hur fel han har och förstå att det är mig, bara mig, han ska vara med.

Jag önskar mig kärlek och längtan och åtrå. Jag önskar mig allt det där, för det är snart den 24:e december.
Och jag önskar, mest av allt, att det här ska vara en bad, bad dream.