Jag funderar på vad det är som gör dig så speciell. Tänker att det kanske beror på ditt sätt att lyssna. Som om du hör allra mest i tystnaden, mellan orden. Eller på hur du tycks känna varje andetag, som en vibration genom luften. Jag tänker att du ser mig, som ingen annan. Känner mig. Som fingertopparna drömde mot min hud. Kanske är det ditt skratt, som går rakt in i mig, och lockar mig att också le. Dina ögon, som gör mig till något mer.
Kanske är det bara du.
Och jag.